– Reportage “Konstfack – ett gäng empatilösa studenter eller vårt lands framtida konstelit?”

Konstfack – ett gäng empatilösa studenter eller vårt lands framtida konstelit?

Nära 900 studenter studerar på skolan årligen och var och en av dessa platser är åtråvärda. Bara att inneha skolans stämpel som referens låser upp dörrar som du tidigare inte ens fått vidröra. Med verkstäder för alla typer av konstverk och ett uttalat löfte om att studenten är beviljad att tänja rejält på gränserna lockar skolans olika utbildningar de flesta med den konstnärliga ådran.

Jag talar givetvis om vårt lands främsta lärosäte inom konst och kultur: Konstfack. Högskolan som de medvetna och inbitna vet allt om medan vi andra bara hört talas om den i diverse dagstidningar när någon beter sig illa och kallar det för konstprojekt. På ett ungefär.

Medan jag sitter på tunnelbanans röda linje passar jag på att fundera över vad jag känner till om Konstfack. Jag minns en händelse för ett par år sedan som uppdagades stort i media. En examenstudent från skolan hade gjort ett videoverk som han döpt till ”Territorial pissing”. I verket klottrar en maskerad person svart färg inuti en tunnelbanevagn för att sedan kasta sig ut på perrongen genom att krossa ett av vagnens fönster. När verket, tillsammans med andra studenters examensarbeten, visades upp för åskådare reagerade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth starkt. Hon uttalade sig sedan om att detta inte är konst samt att graffitti är illegalt. Examenstudenten och verkets ägare Magnus Gustafsson blev både polisanmäld och misstänkt för grov skadegörelse efter detta men släpptes snart då det var omöjligt att se vem som begick brottet. För den skadegörelse som skett har SL krävt ett skadestånd på 100 000 kronor, något som ännu inte blivit betalt.

Något år senare skrevs stora rubriker om Anna Odell, dåvarande Konstfack-student och skådespelare i sin egen film Okänd, kvinna 2009-349701. I en mycket betydelsefull scen i filmen spelar Anna Odell en psykotisk och självmordsbenägen kvinna, nära att ta sitt eget liv på Liljeholmsbron i Stockholm. En förbipasserande uppmärksammar henne och efter att ha hämtats av polis hamnar Anna Odell på psykiatriska akutmottagningen på S:t Görans sjukhus. Först dagen därpå avslöjar Anna Odell att hon är frisk och att hela händelsen är en del av hennes elevarbete på skolan. Även Anna Odell blir kritiserad för sitt verk och polisanmäls. Den här gången blir utfallet ett åtal som resulterar i en påföljd av 50 dagsböter.

Jag väcks upp ur mina tankar när en välbekant, kvinnlig röst meddelar för oss resenärer att vi nu stannar vid Telefonplan och jag ställer mig upp för att kliva av. Det är en solig och varm försommardag i mitten på april och perrongen som jag nu går på är fri från vinterns grus och småsten. Jag placerar mina solglasögon på nästippen när jag kommer upp från stationen. Medan jag letar efter en karta att märka ut Konstfack på förbannar jag mig själv att jag varje gång medvetet väljer bort att söka upp en plats på internet innan jag ska besöka den. Det visar sig dock inte vara någon större fara då jag efter bara några meter ser en byggnad med skolans namn skrivet med stora, svarta bokstäver.

Det är lunchtid och på gräsplättarna runt om Telefonplan halvligger byggarbetare, elever och kontorsfolk. Medtagna lunchlådor trängs med take away-påsar från närliggande restauranger.
Jag måste säga att jag är förväntansfull. Konstfack är något jag enbart har hört talas om. En skola vars studenter och lärare tillhör en extraradikal form av en kulturintresserad och kunnig skara. En skola som de nischade drömmer om att få sätta sina begagnade Dr Martens i, vars skolbänkar tillhör konstens historia och där den kreativa ådran omger de långa korridorerna.

Det första jag möts av är en ljus, gigantisk, fyrkantig byggnad med Konstfack skrivet i stora, svarta bokstäver högst upp. Likt en meny informerar man i något mindre text om byggnadens innehåll: Höglagret, Materialbiblioteket, Café/Sushi med flera.
Jag spatserar längs med byggnaden och ser mig omkring. Blommorna från de japanska körsbärsträden har börjat falla och den annars gråaktiga asfalten är nu täckt av ljusrosa blomblad. Den varma vårsolen lockar både studenter och lärare ut i den friska luften och längs väggarna och på caféets uteservering samlas de i klungor. Jag ser en man sitta iklädd något som ser ut som en pyjamas och framför sig har han en pizza som han delar med en kvinna sittandes bredvid. Flera studenter bär omkring på en kamera, medvetet eller omedvetet slarvigt hängt över axeln. En kvinna kommer ut från byggnaden och hennes långa ben täcks av gulrutiga strumpbyxor och på hennes överkropp bär hon ett par avklippta snickarbyxor i skinn. Det är enkelt att placera människorna här i stereotypa fack. I alla fall om man kommer hit utifrån. Den konstnärliga kvinnan vars liv går ut på att dricka rödvin ur plastmugg och lyssna på musik som enbart går att finna i dunkla skivbutiker på Södermalm. Eller mannen som varje helg propagerar mot kapitalism, som avskyr allt som anses vara trendigt och vars kläder är köpta i närmaste second hand-butik. Det är original efter original som någonstans blir till ett kollektiv av enighet där det unika kanske inte alls är särskilt unikt. I grupp förlorar den färgstarka och konkreta individen sitt speciella sätt att vara och det blir, som i alla grupperingar, istället bara en samling av människor som var och en dras med en önskan att vara annorlunda.

Tillsammans utger de en noga utvald skara talangfulla individer vars kreativitet är deras främsta vapen. Att säga att kulturens framtid hänger på dessa människor är inte en underdrift utan snarare något underförstått. Hur hör egentligen detta ihop med iscensättning av självmord, skadegörelse, vårdslöshet och åtal?
Det är enkelt. Konstfack är en skola vars lärare och elever ser sig själva som något större. De är de utvalda, den grupp människor med tankar utöver det vanliga, som ser det abstrakta som ingen av oss andra förstår och de som vågar ta tag i samhällets problem. Givetvis på ett konstnärligt och ofta lätt satiriskt sätt. Konstfack har genom åren blivit kritiserade för sitt sätt att försvara illegala handlingar genom att skylla på konsten. Man anser att man genom konsten belyser orättvisor och maktstrukturer i samhället som annars lätt faller till glömska. Frågan är när man går över gränsen och det som anses vara konst istället är ett tecken på radikal uppmärksamhet och ett behov av att försöka visa sig unik?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *