– Uppgift ”Jag märker att tiden går…”

Även ens hjältar kommer att dö

Jag märker att tiden går eftersom jag inte längre tror att mina föräldrar är odödliga. Som barn är oftast ens föräldrar de allra största hjältarna som finns. De vaggar en till sömns, de tröstar med en lugnande famn, de gläds åt ens framgångar och de finns alltid, alltid där när du behöver dem. De är perfekta och de gör aldrig fel.

Genom otaliga upprepningar av ett brustet tonårshjärta, dramatik i umgängeskretsen, känslan av att inte passa in och aldrig vara tillräcklig, har de funnits där. Delat med sig av sina erfarenheter som jag blankt struntade i och gett mig råd som jag aldrig ville ta till mig. Med åldern kommer mognad och med erfarenheter kommer visdom. Jag märker att tiden går för att de råd jag fullkomligt struntade i som femtonåring har jag nu, ett par år senare, förstått vara rena sanningen. Misstag och vissa händelser har lett till en ökad förståelse.

Det kommer dock tillfällen då livet ger oss en mental käftsmäll. Ett abrupt uppvaknande från något vi trodde var vår verklighet, något som var en sanning. Enda sedan vår barndom har vi varit varse om att vi alla kommer att dö. De flesta av oss har valt att förtränga tanken på att de vi älskar och håller nära också de kommer att försvinna från jordelivet. Mina föräldrar har alltid varit mina största hjältar och det har på något vis alltid varit en självklarhet för mig att deras personlighet och deras agerande kommer att vara intakt. I våras fick jag en sådan där mental käftsmäll. Min styvpappa skickade sent en kväll ett sms och skrev att han färdades i en ambulans, med blåljusen på, tillsammans med min mor i ilfart till Danderyds sjukhus. Mamma hade förlorat talförmågan och sjukvårdspersonalen misstänkte hjärtinfarkt. En rak höger i solarplexus, kan man beskriva den känslan. Under de minuter som passerade medan jag och min pojkvän snabbt klädde på oss ytterkläder och satte oss i bilen hann jag tänka tusentals tankar. Att min mor plötsligt drabbades av något som mor- och farföräldrar får kändes omöjligt. Min mor är ju bara, vadå, 30 någonting? Hon tränar koordination på gymmet, köper hockeybiljetter i stå-sektionen och vinner alltid när hon spelar Vetgirig. Hon är ju för bövelen rena ungdomen.

När vi klev ur hissen på sjukhusets åttonde våning tvärstannade jag. Mina ben ville inte röra sig framåt av rädslan för vad jag skulle bemöta när jag klev in i den sjukhussal min mor låg i. Rädslan över att en av de två grundpelare jag haft under hela mitt liv nu kunde vara raserad fick mig att skaka. Efter några väl valda ord från min lillebror klev jag in genom den öppna dörren in i ett ljus rum. Sladdar trängdes med varandra, en maskin gav var tionde sekund ifrån sig ett svagt pip och mitt i allt låg min mamma. Hon log. Undrade varför vi hade åkt hela vägen dit mitt i natten. Skrattade lite åt att vi inte var hemma och sov, vi hade ju alla jobb att gå till under morgondagen. Min lillebror, som under hela resan hade suttit tyst för sig själv och säkerligen låtit tankarna svävat bort utan någon som helst tröst, kastade sig i min mors famn och grät nu hejdlöst. Jag stod på avstånd och betraktade det hela. Vågade inte gå fram och röra vid henne. Det var mamma, helt klart. Men hon pratade annorlunda. Hon hade fått en blodpropp någonstans i kroppen och en liten hjärninfarkt som hade satt sig på talcentret i hjärnan. Med hjälp av blodförtunnande medicin hade läkarna lyckats upplösa blodproppen och hon kunde nu också uttrycka sig med ord. Men hon sluddrade på många konsonanter och hennes blick var inte riktigt närvarande.

Hon är helt återställd nu. Inga talsvårigheter, mediciner eller återbesök. Alla har gått vidare. Men som vid varje käftsmäll livet delar ut blir man ärrad någonstans. Min mamma är inte odödlig. Det kommer ta ett tag att smälta, trots att det allra mest naturliga i den här världen är vår död.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *