Tredje & sista matchen; New York Islanders – Detroit Red Wings

I måndags var det helgdag (President’s Day) i USA och mötet mellan Islanders-Detroit skulle börja vid ett. Fördelaktigt för de svenskar som följer sporten från andra sidan Atlanten, en något annorlunda känsla för oss som var på plats.

Som i en fördomsfull komedi var vi, 2 av 4 kvinnliga resenärer, ständigt några minuter sena efter resten av sällskapet och måndagens kollektiva busstur ut till Brooklyn var inget undantag. Vi hade dock med oss Uffe Bodin i hasorna (läs: Bodin väntade in oss) som ju de allra flesta ursäktar. Skönt att surfa på någon annans popularitet.

*

Min wingman, följeslagare och bästa vän Kajsa hade inte många positiva ord att säga om Islanders hemmaarena Barclays Center – men vad kan man förvänta sig när vissa sektioner tvingade åskådarna att sitta riktat åt ena hållet, men vrida på huvudet åt det andra? Personligen fick jag starka e-sportsvibbar av det hela. Och efter en snabb googling är jag kanske inte helt fel ute heller:

 

Så var det dags för värmning. Vi var tidiga och hade  i sann supporteranda redan hunnit ner till plexiglaset när spelarna kom ut på isen.

Och visst, det kan kännas något löjligt att så öppet basunera ut sin upphetsning för – och inför -några av världens bästa ishockeyspelare but yet again – hur ofta har vi möjlighet att vara så n ä r a? Ja, som sagt. Upphetsningen över extremt talangfulla idrottsmän. Vi lämnar det där och tar en titt genom linsen istället.

88 85 87 84 83

Detroit är inte mitt hjärtas lag men är det något man inte kan klaga på är det betygsnivån på skägget som Detroitspelarna bär. Trist värmning. Eller inte.
86
När grannen Madison Square Garden stoltserar med kändiskockar och fine dining i snabbmatsvariant bjuder istället Barclays på ökentorr hamburgare. Och inte med vilket pålägg som helst. Glöm rödlök, dressing och smält ost (jo, det fanns en ost, men den hade hårdnat). Istället låg det pommes frites och friterade kycklingwingar ihop med köttet mellan de två brödskivorna. Bara i USA.
98

99 100
Matchen, då? Är det inte ens eget lag får man njuta av spelet (istället för att vara nervös) men det fanns inte särskilt mycket att gå igång på där heller. Ingenting som fick mig att rysa av välbehag och Detroits heta spel från kvällen innan var som bortblåst. Istället var det New York Islanders som efter tre perioder stod som vinnare och när vi efter slutsignalen letade efter ”vår” buss möttes vi av en minst sagt frisk vindjävel med snöblaskat regn. Oh the joy. Men! Den här gången var vi först på plats. 1-1, med andra ord.

Share:

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *