Tjugo år och en stad i Frankrike

Jag har inte rökt sedan jag var 19 år och ett tag la jag av med det helt. Gillade varken smaken, lukten eller kanske framförallt priset. Men så hamnade man på ett antal för många för- mellan- och efterfester där killen som citerar Voltair och läser Hemmingway alltid går ut och röker mellan de bra låtarna (eller så fort någon envisas med att ta fram en gitarr). Vem fan vill stanna kvar då, undrar jag. Så den där cigaretten blev snart en del utav mitt liv, igen. Jag pillar lite på metallhysan jag har i handen. Jag tror att det finns några cigariller kvar där i. När fan började jag röka cigariller?
*
Det var en mörk kväll, trots att det var sommar. Folk sa att det skulle komma ett oväder men i själva verket var det som att höstens mörker hade beblandats med sommarens värme. En sådan kväll. En perfekt kväll att spendera i sin ensamhet medan man strosar gata upp och gata ner, räknar kullerstenar och balanserar på trottoarkanten. Men så hade ett sms trillat in strax efter nio, någon skulle ha utflyttningsfest, det bjöds på vin, alla ville fira och så var det med den ensamma kvällen.
Vi hade lånat några skor vid dörren och högljutt dansat ner för trappan som tog oss från fjärde våningen till gatuplan. Värden för kvällen gillade inte att vi stod på balkongen och rökte utan föredrog att vi gick ned. En tjej jag hade träffat bara någon timme tidigare hade med sig en flaska rödvin ut och vi alla skrattade gott åt våra imitationer till att vara vinexperter. Luktade på vinet, gurglade, tog en klunk direkt ur flaskhalsen. Skickade flaskan vidare.
*
Han stod lite längre ner på gatan, sådär obrytt, med ena handen långt nere i vänstra byxfickan medan den högra rörde sig mellan cigarillen i mungipan och den andra byxfickan. Jag såg honom inte först. Jag hade högra foten på trappsteget till entrén när jag snabbt tittade till vänster. Full på inte bara endorfiner och skratt ropade jag åt honom att följa med in. Han hajade till, som om han hade varit inne i sig själv, men förstod snart att det inte fanns någon annan på gatan och ja, det var han jag bjöd in. En komplett främling. Han ropade något tillbaka och jag som fortfarande inte hade lärt mig språket förstod bara att han var på väg någonstans. Tror jag. Så jag sparkade av mig skorna som inte var mina, ställde dem i entrén och halvsprang efter honom. Jag var ändå trött på att vara en pusselbit i någons livspussel där inne.
*
Han frågade mig på knagglig engelska varför jag gick barfota när marken var fuktig och jag viftade bort frågan lite förstrött. Försök förklara på ett språk du inte behärskar varför du går barfota från en fest. Det går ju inte. Så vi gick tysta istället. Han tände en ny cigarill då och då och efter kanske tjugo minuter tog han sig för pannan, tog fram metallhysan och sträckte fram den mot mig. Log genererat som en ursäkt till att han inte frågat om jag ville ha en också. Jag avböjde och log. Han log. Jag tror vi gick runt i kanske en timme. Vill gärna säga hela natten men jag började bli trött. Han pekade på olika byggnader och jag nickade, hade ingen aning om vad han ville säga men vågade heller inte fråga.
*
Så passande nog hamnade vi, efter en bakväg, framför porten till lägenheten jag hyrde. Mitt huvud började värka lite smått efter de glas vin jag druckit tidigare under kvällen men allt jag kunde tänka på var att han skulle kyssa mig. Hur han skulle greppa tag om min midja med hans brunbrända, manliga händer och dra min kropp mot sin varma, muskulösa. Pressa sina mjuka läppar mot mina (inte för hårt men tillräckligt hårt för att visa hur mycket han hade längtat) och smekt min nacke ömt med ena handen. Han sa något på franska och böjde sig sakta ned för att ge mig en kyss på kinden.
Tafatt sa jag hejdå och stängde porten bakom mig.
Share:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *