Tage Danielsson: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok”

Jag har börjat drömma mardrömmar igen. Inte sällan rör det sig om höga höjder och ofta någon form av hiss eller plattform som jag står på. Jag är orolig under hela drömmen, rädd för att falla och ständigt spänd i kroppen. I den här drömmen minns jag bara att jag var väldigt högt upp med någon. Försökte trycka på olika knappar medan vi svävade uppe i luften. Och den handlade det om att jag blev avvisad. Försökte och försökte, ville så gärna, visade så mycket men det var helt stängt. Kalt. Likgiltigt. Fy fan alltså. Vaknade med en hemsk ångestkänsla och ville bara lägga mig under täcket och gråta. (Vilket jag också gjorde innan jag sprang ner till frukosten.)

Imorgon är en ny dag, visst?

Share:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *