Söndagstankar – om breakup och känslorna därefter

Jag vet att jag har ögon på mig. Inte för att jag som människa egentligen spelar någon roll, inte mer än någon annan i alla fall, men jag har ju förstått att det är intressant att diskutera någon som väljer att vara relativt öppen med hur man lever sitt liv. Man ger halva handen och kommer tillbaka utan arm, ungefär.

Lägenheten är rätt mörk nu. Solen har gått ned bakom grannhuset och jag har än inte löst några små lampor. Taklampan är alldeles för opersonlig för att egentligen få vara tänd. Misstänker att de flesta taklampor ändå bara är en inredningsaccessoar. Killen i lägenheten nedan vrålar ikapp med sina vänner, jag hör både honom och sällskapet över vägen när min balkongdörr står på glänt.

Den där Spotifylistan som tidigare varit orörd fick bli aktiv igen. Det var ett tag sedan nu. Jag har en plats jag ständigt återkommer till när jag vill öppna upp och plita ner. Det var ett par veckor sedan och jag läser med spänning vad jag då hade i tankarna. Så snabbt något kan ändras. Som det där med handen.

Tittar tillbaka ännu längre. Så fullständigt blottad i mitt sätt att beskriva och förklara. Känns som en evighet sedan. Det gör ont någonstans i magtrakten, vill krama om den jag var just då och säga att det blir bra. Men hur kan man veta det när man står i duschen och inte får luft för att sorgen tar över hela ens väsen? Lycka till, säger jag bara.

Skärmavbild 2016-07-03 kl. 22.34.51

Ibland förklarar jag nästan för rent. Jag blir rädd för det jag har skrivit. Kände jag så? Ja, det gjorde jag ju. Mådde jag så? Ja, det gjorde jag ju. Att läsa varje ord i de meningar jag krafsat ner kastar mig tillbaka till den exakta stund jag beskrev. Skillnaden är att det nu är en bro däremellan. Då och nu. En möjlig 180. Jag kan kliva över och hälsa på men likaväl vända om och gå tillbaka.

Skärmavbild 2016-07-03 kl. 22.35.23

Kanske analyserar jag mer än många andra, kanske är det alla andra som borde analysera mer. Tror någonstans att det är klokt att titta tillbaka och inte minst att se in i sig själv. Ens agerande. Känsloregister. Varför, och så vidare. Så jävla läskigt. Men så utvecklande och om inte annat en så rik investering i sin framtid.

Skärmavbild 2016-07-03 kl. 22.36.15

Ärligt talat tror jag inte att man kan läka till 100 % om man inte funderar kring olika händelser från olika vinklar. Det är svårt att gå vidare och vara ärlig mot sig själv och andra personer man möter i framtiden om man inte vågar stänga en dörr. Och stänga en dörr kan man bara göra om man vet varför man stänger den. Annars springer man i en korridor utan att veta vart man är på väg.

textGe det tid. Och våga känna allt. Men mest av allt: våga kasta dig ut.

Skärmavbild 2016-07-03 kl. 22.38.18

Share:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.