spontanumgänge mitt i veckan

Det är väl en universal sanning att spontanitet oftast ger upphov till en positiv känsla i magtrakten; så var fallet även igår.

Eddie och jag besökte IKEA för att, ett år efter inflyttning, äntligen köpa en rullgardin till vårt sovrum. Som vanligt när man spatserar i det 38 000 kvadratmeter stora varuhuset fylls den blåa plastpåsen på med diverse lågkostnadsprodukter. Vi kom hem med en stor laddning stearinljus, två gröna plantor med tillhörande krukor i hård aluminium, en dörrmatta samt en mjuk tvättkorg. (När jag läser föregående mening tyst för mig själv undrar jag om ni fortfarande är vakna eller om ni har somnat av ren tristess…)

Hemma hos Camilla och Andreas befann sig en sjukskriven Camilla. Stackarn har både opererats för blindtarmen och kort därefter fått reda på att hon har blodproppar i höger vad. Eddie och jag svängde förbi för att muntra upp vår vän; med oss hade vi en samling tidningar, smoothie, nötter och mörk choklad. Vi blev bjudna på kaffe och varvade våra konversationer med att spela spel.

sjukskrivnaTvå sjuklingar jag tycker väldigt mycket om. 

fika hos camilla waltinKaffe och chokladpraliner hemma hos C & A.

Efter ett par timmar tittade vi förvånat på klockan och såg att eftermiddagen hade passerat. Då mina kvällsplaner blev inställda hade varken min sambo eller jag några direkta planer och vi bestämde oss alla för att äta middag tillsammans. Lagom till att Andreas, Camillas sambo, hade klivit innanför farstun stod middagen på bordet.

Det verkade som att vi trivdes bra i varandras sällskap för efter ytterligare ett par timmar bestämde vi oss för att hyra film (deras internetkoppling låg nere). Eddie och jag åkte upp till centrum och fixade rulle, frukter att göra fruktsallad på, kesella med smak och pringles till karln i huset.

Det var en så himla mysig dag och kväll. Tack för det, mina vänner. ♥

att vakna upp bredvid honom

Så var det måndag igen och solens strålar värmde både kropp och själ tidigt denna morgon. Då jag är väldigt ljuskänslig inför nattens tur med John Blund har jag hängt upp tre stora filtar över våra gardiner i sovrummet, något som inte bara hindrar gatubelysningen att söka sig in men också morgonens första strålar. Det kan man tycka vad man vill om men personligen offrar jag gärna vetskapen om dagens väder till förmån för en god natts sömn.

Min morgon startade på ett alldeles underbart vis. I något mellanting av sömn och vaket tillstånd minns jag hur min käresta tryckte sig närmare mig och hur vi låg med ansiktena bara någon centimeter från varandra och våra händer någonstans på varandras kroppar. Jag halvsov och efter ett par minuter vände han sig om, la sig med ryggen mot mig och puttade lite på mig som en invit för att få vara den omhändertagna. Det finns få stunder i livet som jag känner total lycka och lugn som de mornar och nätter när han med all sin oskuld rent instinktivt inbjuder mig till att tillsammans med honom bli en. Att känna hans varma kropp mot min nakna framsida och veta att han känner sig trygg av enbart det jag har att erbjuda – det är kärlek.

Jag borrar in min näsa där hans nyckelben möter hans hals och kysser honom lätt upp mot örat och nacken. Viskar god morgon. Ett underbart sätt att vakna upp en solig måndag i maj.

Jag ser hur han frågar utan ord

Jag hade sett honom sitta i kassan när jag hade packat upp mina matvaror (babyspenat, en flaska cola zero och något sött) på bandet några meter bort och han hade vinkat och gett mig ett halvt leende. Jag hade hälsat tillbaka och tagit mina varor i famnen på vägen ut. Det var inte så att jag medvetet höll mig borta, jag visste bara inte vad vi skulle kunna ha att säga till varandra längre.

Så någonstans mellan frukten och brödet och en slarvigt skriven inköpslista ser jag ett par svarta skor nära mina. “Hej Thowe” säger han.  Jag tittar upp. Säger hej. Jag var inte säker på om han hade tänkt krama mig eller låta hälsningen vila kvar i de två ord han hade yttrat och själv stod jag så still som jag alltid gör när jag blir förvånad. Vi talar om det man brukar tala om när man inte har setts på ett tag. Man försöker skratta lite där det låter bra, frågar de klassiska frågorna som “vad gör du nu för tiden?” och låtsas vara intresserad. Jag vet inte om han tänker tillbaka på den där iskalla kvällen i februari när jag hade bett honom möta mig när jag klev av tåget och vi hade gått sida vid sida ner till vattnet och satt oss på en betongplatta nere vid båthuset. Platsen där vi satt tysta i mer än trettio minuter (jag var så nervös att jag i smyg tittade på klockan hela tiden), eller ja, tysta sånär till att jag hörde han snyfta till då och då. Jag tyckte så synd om honom men jag kunde inte längre. Flera månader senare fick jag fortfarande höra av hans vänner att jag hade krossat hans hjärta den kvällen.

Och nu står jag och frågar hur han mår. Han säger att han mår bra. Tystnad. Jag säger att det är kul att han har en flickvän nu. Han tittar ner i golvet där smulor från brödpåsarna har ramlat ned och möter efter en kort stund min blick. Säger något i stil med att han inte vet. Söker min blick med sin och jag möter den. Ser hur han frågar utan ord. Hur han så gärna vill veta. Så många frågor från en svunnen tid. Kan man rätta till sin historia i efterhand? Kan man få svar idag, och låta såren då få läka? Jag kände ingenting mer än att jag var så jävla ledsen för att hans flickvän aldrig fick veta att han stod med ledsam blick, framför en gammal kärlek och frågade något som skulle krossa hennes hjärta.

en påtvingad illusion med äkta känslor

Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget på bästa sätt. Sedan ett par månader tillbaka har samma tanke slagit mig, ibland varje dag i en period och ibland någon gång i månaden. Men alltid samma tanke och samma känsla. En viss vördnad och respekt. För många år sedan stannade tankarna i mitt huvud, utan att personen i fråga fick veta vad jag kände eller tyckte. Kanske finns det en viss rädsla över att personen tror att ens ord bara bildar meningar som blir till i svåra tider. Kanske mest finns det en rädsla av att vara till besvär. När människor har det svårt blir omgivningen rädd och tillbakadragen. Så fel, egentligen. Men så lätt och så naturligt. Imorse förstod jag att det var dags att göra det som är så självklart, att dela med mig av min respekt, vördnad, beundran, för någon som klarar av något jag aldrig i hela mitt liv ens skulle våga föreställa mig. Som gör det med bravur och trots att ögonen är sorgsna finns ett leende på läpparna och en vilja att aldrig någonsin ge upp. Jag var rädd för att få en reaktion som visade på att jag inte var en av de som fick höra av sig. Men ack så fel jag hade. Jag började gråta av de två första raderna som skrevs tillbaka. Vid vissa ögonblick och i vissa tider kan man som medmänniska se in i någon annans själ. Det är en möjlighet som oftast uppenbarar sig subtilt men när de tillfällena ges känner man det. I hela kroppen, med olika sinnen. Trots att det kanske var ett möte på sextio minuter för tre månader sedan. Jag vet inte varför jag valde att dela med mig av mina känslor och tankar för den här personen idag. Jag tror på orsak och verkan men väljer att gå på känsla just nu. Jag tror att människan är uppbyggd på det sättet att man bara klarar av att ta in lite åt gången. Kommer det för nära stänger vi gärna av. Det handlar om överlevnad. Hjärtat är en muskel och den klarar inte hur mycket som helst. Jag lät mig sväva bort till någon annans nuvarande livssituation och tillät mig att känna efter. Det blev för starkt och jag klarade inte av att hålla emot utan fick gå till kontorets damtoalett och gråta ut. Trots att det var en föreställning i mitt sinne och inte en bild av hur mitt liv ser ut – så är det exakt vad någon annan går igenom just nu. Och tanken på att det var äkta för någon annan blev alldeles för påtaglig. När jag satt med två dyngsura pappersnäsdukar och ett öppet hjärta, förstod jag att det jag kände just då, även om det bara var en påtvingad illusion med äkta känslor, var det inte alls i närheten av vad den här personen känner. Och tanken på att den här personen går igenom allt detta och kämpar för två, det är helt otroligt. Och för det hyser jag den största respekt och vördnad som finns.

M♡M

HTML och CSS

thowe_wagner_burberry_scarf

 

Vilken dag! Är lite upprymd i kroppen för närvarande.

Att under Sveriges vintermånader kliva upp i ottan och hålla humör och mående i schack kräver sin person. När föreläsningarna egentligen inte har krav på närvaro är det lätt att välja bingen och en varm, sovandes pojkvän än att trä på sig stövlar och traska iväg i regn och mörker.
Jag valde dock det senare valet och i skolan ägnade vi hela dagen åt workshop i html och css. Enda sedan tioåriga jag hängde på Lunarstorm, dåtidens Facebook, och kodade lätt html i min presentation, har det fångat mitt intresse. Från Lunarstorm övergick jag till Playahead och sedan vidare till att sitta i timmar med Blogg.se’s redegeringsmallar framför mig. Det är massor av svårbegript text och jag älskar det. Jag är inget fullblodsproffs, inte ens i närheten, men en passion finns det i alla fall!

Jag tycker vår klass är så otroligt härlig. I somras trodde jag aldrig att jag skulle trivas så bra som jag gör. Jag tror att till stor del handlar det om att vi började se varandra, bekräfta varandra och vara väldigt positiva till allt – och se oss som en grupp – typ andra dagen i skolan. Vi har blivit väldigt egenkära, min lilla klass. Och det är fantastiskt!

Jag har faktiskt redan lite lätt ångest över att jag om 1,5 år tar examen och därmed lämnar klassens sammanhållning…

Förresten! Ni har väl sett min nya design? Till höger, under bilden på mig, finns knappar som skickar er till olika sidor där jag finns. Jag har t.ex. precis skaffat Tumblr! Ta ett kik, vetja!