12 november 2013

Ett förinställt mobilalarm väckte mig ur nattens dvala strax efter åtta imorse. Regnet öser ner och det visar inga tecken att avta. I vår lägenhet har jag, som vanligt under mörka och kalla höstmornar, tänt ett dussin levande ljus och satt på Nyhetsmorgon på tvn. Vattenkokaren tjuter och jag som vanligtvis föredrar kaffe som dagens första tarmvärmare har under vinterhalvåret fått in vanan att istället fylla min kopp med smaksatt, kokhett vatten.

I dagarna två hålls SIME här i Stockholm och vi MI-studenter har fått äran att besöka mässan kostnadsfritt. Eller ptja, vi volontärarbetar i ett par timmar men jag är tveksam till om jag skulle beskriva det för arbete. Min del i det hela är att i morgon kväll vara värdinna för den avslutande galamiddagen samt efterfesten på Café Opera.
Idag och imorgon får vi alltså ta del av världsledande föreläsare som kommer till Stockholm och föreläser om bl.a. de ämnen vi studerar. Tyvärr är tågtrafiken minst sagt försenad idag då ett godståg spårade ur söder om Stockholm – jag ligger därför kvar här hemma och studerar inför vår tentamen nästa vecka ett tag till.

Nu väntar frukost och telefonmöte.

svenskt_tenn_stockholm_underlag

Fotbollsgalan 2013, Hockeygalan 2014?

Iklädd bland annat en ljusgrå t-shirt prydd med stora, mörkgråa svettfläckar klev jag in genom ytterdörren för någon timme sedan. Ett spinningpass och en halvtimmes personlig utmaning i form av NTC-klassen gjorde att min kropp skrek efter föda. Lyckligtvis stod min kärlek vid spisen och var i full färd med att tillaga något vi mycket sällan äter; stekt falukorv.

Med en varsin välfylld tallrik slog vi oss ned i soffan och vilade ögonen på kvällens höjdpunkt: Fotbollsgalan. Att beskåda galans intro, introt där sportens inhemska profiler delade med sig av kärleken till bollsporten, fick mina tankar att vandra till sporten som jag känner passionerat för. Djupa frågor som Vad ishockeyn har betytt för mig blandades med de något lättare varianterna som Betydelsefulla mål och Avgörande matcher. Och som alltid när det handlar om något så känslosamt som idrott så fuktades tårkanalerna.

Det är för mig ett stort frågetecken varför man än ej har anordnat en ordentlig Hockeygala. Må vara så att fotbollen är den världsledande sporten och binder samman människor på ett sätt som ishockey aldrig kommer att kunna – men måste det ena exkludera det andra?
Sanny Lindström, Hockeygalans fader, moderniserade det hela med att på egen hand anordna en ‘gala’ enbart sänd via Twitter. Tweet för tweet berättade han om de nominerade i de olika kategorierna (vissa kategorier skiljde sig vilt från “de vanliga”) och avslöjade sedan vinnarna. Det blev ett enormt engagemang hos oss hockeynördar och det var ett klockrent koncept för att vara enmansarbete. (Det är för övrigt rätt kul att Fotbollsgalan i år delade ut ett pris för den manliga – skräll – spelare som var mest personlig på sociala medier. Vinnare blev Pontus Wernbloom och motiveringen var, håll i er nu, en Instagrambild när han får sina tänder blekta. Hm.) Tidigare i år körde Hockeysverige tillsammans med Csports och Sanny Lindström en upphottad variant med livesändning över webben. Galan fick stort genomslag och i sociala medier var det lätt att se hur efterfrågad en Hockeygala var.

(Har ni redan nu förstått att mitt drömjobb för tillfället är projektledare samt reporter för Hockeygalan 2014?)

Jag tycker alltså att det är på-jäkla-tiden att Sverige får en ordentlig hockeygala. (Och när jag ändå håller på: en gala där spelare inte exkluderas vinster eller faller i glömska för att de är av annat kön.)

hockeygala_hockeysverige_2013
Bild från Hockeygalan 2013.

15 om mig

  • mitt ishockeyintresse har jag fått av min mor (jag har aldrig spelat).
  • mellan min stortå och “pektå” har jag ett stort mellanrum, något min sambo tycker är väldigt kul att reta mig för.
  • jag måste ha varit en kråka i mitt tidigare liv då jag alltid dras till blänkande, skinande saker att inreda vårt hem med. Speciellt ljusstakar, av oklar anledning.
  • min koordinationsförmåga är så usel att enda anledningen till att jag tränar spinning är att jag inte klarar av vanliga cardiopass på gymmet.
  • mitt beroende för lightläsk är otroligt stort. Däremot har jag inte druckit sockerläsk på åtta år.
  • under operationer och undersökningar där inälvor, blod och annat så kallat snuskigt involveras gillar jag att se vad som händer. I de fall då kameror ingår i utrustningen fäster jag blicken på tv-skärmen eller i en spegel som visar vad läkaren gör. Det gör mig lugn, på något stört vis.
  • första gången jag träffade min kärlek neggade jag honom (ni vet, som i The Game). Det var inte riktigt meningen men jag hade fått fel bild av honom och ville sätta snubben på plats. Mognad osv.
  • jag fullkomligt avskyr att hänga upp våt tvätt, speciellt strumpor.
  • när jag sjunger är jag full av eufori. Aldrig annars. Jag sjunger liksom inte.
  • vid måltider där bandpasta ingår förtär jag alltid dessa med sked och gaffel.
  • doften av lime får mina näsborrar att vibrera av ren harmoni.
  • min favoritchoklad är Salmiak & Lakrits från Anthon Berg – 100 gram är uppätet inom 15 minuter. MAX.
  • jag uttalar “ch” som “sch”, inte “shh”. Svårbegripligt…
  • inför middagsbjudningar, födelsedagar eller andra typer av fester är jag alltid ute i extremt god tid och letar rekvisita. Jag fullkomligt älskar att planera, dekorera och styra olika typer av events.
  • att blanda drinkar är ingen konst för undertecknad. Jag är, sagt med en ödmjuk ton, överlägsen.

Fredagkväll på Pontus! och Grand Escalier

Framför övergångsstället på Drottninggatan/Mäster Samuelsgatan svarade jag utförligt på den banala frågan om hur jag mår. Min bästa vän stod bredvid mig medan vi väntade på att den röda gubben skulle växla till grön dito. Jag berättade att jag de senaste dagarna har känt ett visst lugn i själen och någonstans har jag lyckats landa i idag och njuter av vad jag dagligen är med om. Låter så väldigt spirituellt men för en människa med många känslostormar är det så nära religion man kan komma.

Butikerna har börjat belysa sina yttre väggar och ljuset gör sig bra i den annars så mörka hösten. Amanda kom direkt från hennes kontorsjobb och spontanshoppade en klänning för att hamna i stämning. Den känslan är ju för övrigt fantastiskt. Fredag, själen är lycklig och så en ny klänning och lite vin på det. Världsklass.

Vi spatserade runt Stureplans gränder och gator i väntan på att någon av restaurangerna skulle locka mer än de andra. Under tiden hann vi prata ikapp oss om det senaste i våra liv och gå in på djupet på ett sådant sätt som bara två bästa vänner kan göra. Du är min kärlek, Amanda!

Tillsammans avnjöt vi senare en middag på Pontus; jag åt Havets Wallenbergare med potatismos och hon valde laxcarpaccio med gula rödbetor. Vi båda drack rött. Det fina med att vara vuxen och inte vara styrd av varken statliga regler eller föräldrar är att vi kan göra exakt vad som faller oss in. Igår var det inte mer exotiskt än att vi gick vidare till Grand Escalier för att fukta våra strupar med en drink gjord på noga utvalda ingredienser – men visst är det något vackert i att spontant välja vad nästa timme ska bestå av.

amanda_bengtssonpontus_restaurang

I skenet av elden som sprakade i brasan framför oss, och med en noga utvald sittplats i de mjuka, antika sofforna gav en drink och konversationen som uppkom därefter mersmak. Till bartendern sa jag något i stil med: “två st syrliga drinkar, men inte FÖR syrliga – ingen whiskysour, däremot gärna med vodkabas. Ingen primär sötma. Vi beställde appletini innan och den gillade vi men vi vill testa något nytt. Ingen fruktbas och ingen mjölkdrink.”.
Han nickade och började med att knäcka två ägg för att separera vitan och hälla den i ‘vår’ shaker. Med stor dos skeptism tog jag någon minut och flertalet ingredienser senare, emot två glas och gick tillbaka till mitt sällskap. Drinken visade sig vara en succé och jag lovade mig själv att bli bättre på att låta bartendern välja.

egg_drink_grand_escalierDen något suspekta äggdrinken som visade sig vara en riktig hit.

En så väldigt varm kväll tillsammans med en kär vän. Så jag tycker om dig.

att våga göra det DU brinner för

När jag var yngre frågade jag min mor en speciell fråga och i slutet på hennes tämligen långa svar sa hon “är man en Wagner tar man vad man vill ha”. Frågar ni henne idag är jag nästan säker på att hon skämtsamt viftar bort hennes gamla svar och säger något i stil med att jag måste ha hört fel… Vilket jag självklart inte har gjort.

Hur som haver.

Jag får ofta höra att jag “bara kör”. Att jag aldrig nöjer mig och att jag ständigt vill ha mer. Det är ömsom positivt, ömsom negativt. Positivt i den bemärkelse att ambition och målmedvetenhet är två av mina främsta egenskaper, negativt i den bemärkelse att jag aldrig… ja, nöjer mig. Det är lätt att hela tiden fästa blicken långt bort och glömma vad som faktiskt har åstadkommits och att ta in samt njuta av det.

Jag ser det lite som en tävling mot mig själv. I en del fall har jag blivit frågad “var du inte orolig över vad de skulle tro om dig?”, “var du inte rädd?”, “hur vågade du?” och så vidare. Alltså. Jo. Hela tiden. Jag är extremt känslosam och orolig av mig och prestationsångest är min närmaste (o)vän. Givetvis är jag ibland rädd för vad folk ska tycka och tänka.

Men det orkar jag göra i typ två sekunder.

För allvarligt talat – jag vägrar låta andra bestämma över mitt liv och min framtid. Vad fasen, ska jag gå runt hela livet och fundera över vad ALLA ANDRA tycker om mina val? Vad är det för liv? Jag blir tokig på att det finns så många som inte vågar göra vad de vill för att det finns så många tyckare här i världen. TOKIG!

Jag tänker alltid att det inte finns något annat val. Om jag VILL detta, så ska jag göra detta. Annars kommer jag att bli liten och grå. Jag tänker att när jag utmanar och pushar mig själv, så växer jag. Jag kan inte förklara det på något bra sätt men i mitt sinne känns jag väldigt ljus och stor. Om jag inte gör det jag vill så förmultnar den här bilden och jag mår så otroligt dåligt. Det finns liksom inget annat. Jag MÅSTE göra det jag vill! Det kryper i kroppen och alla andra åsikter är lika mycket värt som en fis i ett soprum.

Lev DITT liv!

hockey_vm_sverige_2012