En middagsdejt med en kär barndomsvän

IMG_0959 sanna_strom

Trots enträgna varningar om stormen Simones framfart tog jag mitt paraply och begav mig in mot St Eriksplan för att träffa donnan i mitt liv. En middag stod på schemat och efter att ha trängts under mitt paraply medan regnet forsat ned bredvid oss sprang vi in på ett café i närheten. Vi båda beställde någon form av “hälsotallrik” som bestod utav kyckling, avocado, haricot verts, bulgur, rödlök, tomat, wokade grönsaker och keso. (Att min mages innanmäte utövar kampsport efter råvaror som lök och bulgur hade jag helt glömt bort.) Då vi har varit bästa vänner sedan 17 år tillbaka har vi inte bara ett minne tillsammans, om man säger så… Vi skrattade och grät om vartannat. Min fina tjej, så mycket jag tycker om dig!

En kliché har sällan känts mer äkta

På frågan “känner du dig redo att ta dig an kommande vecka” som ställdes via sms igår kväll, svarade jag klichéartat: “ja, det känns skönt med en ny vecka med nya möjligheter”. Svaret sedan löd: “det är inte för intet som det kallas kliché”. Och det är så sant som det är sagt. Hur kommer det sig då att jag har längtat så otroligt efter denna måndag?

I lördags ställde min klass till med halloweenfest och om jag säger såhär; den alkoholhaltiga dryck jag förtärde befann sig oftare i min strupe än i sitt glas. Jag skrattade så det stod härliga till och trivdes som fisken i vattnet – som vanligt i min klass. Efter midnatt bestämde sig jag och två klasskamrater oss för att ta en taxi till Obaren där våra pojkvänner huserade. Ingen av oss kände ett särskilt starkt sug efter att åka hem, mitt i natten, ensamma. En snabb visit på Sturehof för att sedan skaka våra lurviga på Spy Bar.
Söndagen var som ett enda stort minustecken och alltså inte värd att nämnas. Alls.

halloween_fest Halloweenfest med WKS13, Medieinstitutet i Stockholm Halloweenfest med WKS13, Medieinstitutet i Stockholm Halloweenfest med WKS13, Medieinstitutet i Stockholm Halloweenfest med WKS13, Medieinstitutet i Stockholm Halloweenfest med WKS13, Medieinstitutet i Stockholm Halloweenfest med WKS13, Medieinstitutet i Stockholm

Samtliga bilder är tagna av Isabelle.

En veckostart med noll föreläsningar kunde inte ha kommit lämpligare. Min kropp mådde så otroligt dåligt igår att allt jag vill är att ge den kärlek. Massor av vätska, sömnkvalité, träning, studerande, hälsosam kost och umgänge. Inte en droppe av alkohol. Jag startade min dag med att sova ut och åt sedan en stor, näringsrik frukost och begav mig till gymmet. Vid ett tillfälle hade jag en puls på 185 när jag maxade i biceps – nog för att jag ofta har hög puls när jag styrketränar, men det här var ju löjligt.

En ny vecka med nya tag. Låter fullkomligt underbart i mina öron.

Fredagsfirande med kaffe, vin och hamburgare

Efter fem timmar projektledning (som egentligen skulle ha varit sex timmar, om inte föreläsaren hade varit en timme sen) känns både kropp och sinne något mörbultade. Det är en tung kurs och även om jag till viss del kan dra paralleller mellan vad vi lär oss och vad jag kommer att brottas med i arbetslivet så är ämnet fortfarande något svårt att greppa. Det får ta den tid det tar, helt enkelt. Egentligen är dess grund väldigt lik det “arbete” jag gör inför större bjudningar, så på sätt och vis är det inte allt för komplicerat.

Ellinor Åkeson på Waynes Coffe på Sveavägen IMG_0902

Efter en heldag på Medieinstitutet träffade jag Ellinor för att sörpla kaffe. Det var så väldigt trevligt! Vi pratade om de två ting vi båda har närmast hjärtat just nu; kärlek och ishockey – och blandade upp det med … ptja, vardagslivet. På ett ungefär. Jag mådde mycket bra när vi, drygt en timme efter ankomst, stegade ut från Espresso House för att möta upp min kärlek. Ellinor och Eddie skakade hand för första gången, jag gav min vän en kram och sedan tog jag min karl under armen och tågade norrut. Vår dejtkväll blev ändrad till en “träffa killarna”-kväll, något jag inte alls hade misstycke om – snarare tvärtom. Jag tycker om Eddies vänner och umgås mer än gärna med dem. Vi steg in på AGs, beställde öl och vin så det stod härliga till och avnjöt snart en varsin hamburgare i sällskap av några av Eddies närmaste vänner. En mycket trevlig kväll som avslutades tidigare för min del.

Vitt vin på Allmänna Galleriet på Kungsholmen

Från femårig flickspoling till att ha världen under fötterna

Året var 1996. Kanske 1995. Jag var 5-6 år gammal och befann mig på min första ishockeymatch någonsin. Tillsammans med mor, far och lillebror satt jag på de röda plaststolarna i Globen och såg Sverige-Finland i vad som då hette Sweden Hockey Games. Jag minns att några äldre herrar, med sittplats några rader bakom oss, repeterat skrek “Suomi!”. Redan då syntes ett av mina starkaste personlighetsdrag; nämligen att jag inte räds att ta en ledarroll. Med några få levnadsår i bagaget ställde jag mig upp och vrålade “SVERIGE!” varpå jag klappade händerna, klapp klapp klapp – “SVERIGE!”. Snabbt fick jag med mig de närmaste bänkgrannarna och snart vände människorna på raderna nedanför på huvudet för att se vad det var för flickspoling som skrek från ovan. Jag vägrade dock ge med mig och trots att de finländska herrarna skrattade lite åt mig fick jag snart med mig tillräckligt många svenska supportrar för att vi skulle bidra till en ekande hög hejarklack – i Globen. Detta var på den tid då publiken faktiskt gav ifrån sig ett knyst, ska man väl tillägga.

Som tonåring var hockey ett av mina allra största intressen. På internetforumet Lunarstorm hade jag svarat “In Peter Forsberg we believe” som religiös åskådning. På mina väggar hängde bilder på Henrik Lundqvist och i köket i lägenheten jag senare flyttade till fanns en svartvit närbild på Emil Kåberg, Håkan Loobs biografi i bokhyllan och givetvis ett antal supportertröjor och -halsdukar runt om i lägenheten. Jag bar den lila matchtröjan med stolthet och målade mina femtonåriga kinder med lila och gula kulörer inför varje hemmamatch. Jag hade än ej börjat dricka kaffe men sa alltid att Löfbergs Lila var den kaffeböna som smakade som allra godast. När jag bodde hemma hade mamma, inför varje match, dukat fram mörk choklad och nötter i vardagsrummet där vi satt och skrek åt domare och hejade på vårt lag. Det är en av de bästa vardagsminnena jag har. När Färjestad blev Svenska Mästare 2009 var mamma och jag på plats, tack vare att jag hade övertygat henne om att vi skulle se både match fyra och fem i Karlstad. Oavsett hur det gick i match fyra. Jag såg på när mamma blev intervjuad av en reporter från NWT som fascinerat lyssnade på hur hennes hockeyintresse hade fötts. När Jörgen efter guldet, iklädd enbart hockeyutrustning för underkroppen samt med guldmålad om än naken överkropp, skred ut på isen för att motta publikens hyllningar stod mamma och jag, sida vid sida, och skrek och jublade. Jag minns hur vi gav blanka fan i att komma hem till lägenheten i rimlig tid och istället placerade oss i den långa rad av bilar som bildades utanför arenan där varje bil hade samma tanke som vi. Med tutor, halsdukar, flaggor och vimplar hade denna kö blivit en lång Färjestadkarneval där ingen hade bråttom någon annan stans. Jag minns en kall höstkväll för ett par år sedan, efter en hemmavinst på ärkerivalerna HV71, hur mamma och mormor stod och dansade i mormors kök medan de sjöng Färjestadramsor.

På gymnasiet började mina journalistiska drömmar att ta fart. I takt med att hjärtat både gav plats och samtidigt blev krossat både en och tre gånger gav det inspiration till att författa texter i syfte att förmedla en känsla. Skrivandet blev min räddning och under många nätter har jag suttit som i trans med enbart de svarta bokstäverna som sällskap. Jag upptäckte att jag var rätt duktig på det och kunde plita ned inte bara hur extremt smärtsamt ett uppbrott kan kännas utan även få en sport-ointresserad tjej att tycka en dragning på offensiva blå verka magisk.

Inom mig har det alltid funnits en dröm om att jobba med text och sport. Efter 10 dagar i Amerikas mecka New York, fick jag än mer sug. Dagligen släpade jag med mig mitt resesällskap till den NHL-relaterade butik på Avenue of the Americas för att insupa atmosfären. Jag spenderade mer pengar i den butiken än någon annan (då är klassiker som Victoria’s Secret och Forever 21 inräknade). När mitt resesällskap trotsigt sa att hon “hellre la pengar på Sex and The City-touren än en hockeymatch” kunde jag inte bry mig mindre. Jag köpte min biljett till New York Rangers-Toronto och begav mig ensam mot The Garden för att få se hockey i världsklass. Det var en otroligt fantastisk upplevelse och New York Rangers vann med 7-2. Det var en av de bästa kvällarna i mitt liv och jag var så stolt över att jag inte hade låtit något stoppa mig; varken någon annans åsikt eller det faktum att jag skulle spatsera ensam på New Yorks gator under kvällstid.

När vi i klassen diskuterade vår första praktikperiod som kommer att äga rum i slutet på januari nästa år, var min första tanke: “tänk stort”. Jag valde att satsa på New York. Det spelade ingen roll vad jag skulle göra, men jag ville över pölen. Tyvärr blev det ingen verklighet av drömmen men det gav istället något än mer fantastiskt.

Efter att ha dammsugit mitt nätverk och i huvudet funderat över vilka som skulle kunna erbjuda vad, bestämde jag mig för att följa hjärtat. Jag fullkomligt sket i vad lärare och andra människor i min närhet sa att jag skulle göra och gick istället den väg som har lett mig rätt sedan 5-6 årsålder.

Att följa sitt hjärta och att fatta beslut efter vad som känns rätt i magen har lett mig till att jag nu kommer få göra min drömpraktik. I slutet på januari kommer jag att titulera mig som Social Media Strategist på NewsMe och arbeta med tunga företag som Hockeysverige, FotbollDirekt, ShapeLink och Elite Prospects. Jag kommer att ha ett stort ansvar, lite större än vad jag är bekväm med – men som ändå är perfekt ur utvecklings- och motiveringssynpunkt. Under vinter-OS kommer jag arbeta med ett varumärke som ögon världen över riktas på. Jag har varit rädd och nervös, tvivlat på om jag verkligen kan landa dessa projekt. Men jag vet ju, innerst inne, att jag är rejält duktig på det jag gör. Och att allt löser sig om man följer sitt hjärta – en sådan otrolig kliché men så sanningsenlig – så blir allting bra. Vi leder oss själva till vår egen framtid. Och jag håller som bäst på att skapa min.

Rödvin, tapas och vänner

sthlm_tapasTapas, rödvin och carpaccio i Stockholm.bolinder_jarfalla
I sex veckor, om jag inte missminner mig, har jag valt det alkoholfria alternativet när det vaknas festligheter. Inte heller har jag låtit de fylliga tonerna av ett franskt Merlot-vin fått smeka mina smaklökar när middagstimmen har varit stundad. Kort sagt skulle man kunna beskriva det som att jag tagit steget tillbaka till mitt 16-åriga, coladrickande jag. Visserligen älskar jag lightläsk och dricker det mer än gärna, men det förtäljer inte historien…

Igår hade jag en inbokad After School tillsammans med två nyfunna vänner, Hanne och Marielle. Vi tre har i veckor planerat en sådan händelse men har av olika orsaker inte slagit slag i saken. Tills igår, det vill säga. Efter dagens sista föreläsning tog vi vårt pick och pack och begav oss mot Sthlm Tapas, en restaurang i Vasastan som serverar… Tapas! Vi började med en kanna sangria som vi tre delade på. Smaken var mycket god; läskande, fruktig och lättdrucken. Men för trehundra riksdaler fick vi knappt 1,5 glas var och det måste man väl ändå säga är i underkant.
Till middag valde vi tre-fyra olika tapasrätter var och följande rätter var de jag valde; carpaccio, minihamburgare samt enchiladas. Mycket gott! Vi beställde in en flaska rödvin och delade på till varmrätten. Då vi alla var väldigt (errhum) törstiga spred sig skratt och roliga miner fort. Vi hade mycket att tala om och vi kände igen oss i varandras historier. Jag skrattade ofta och kände mig väldigt tillfreds med mitt sällskap.
Efteråt gick vi ner mot Rörstrandsgatan och fann ett bord nere i en källarlokal där barens anställda enbart talade engelska. Vi avnjöt ett par glas där innan vi bestämde oss för att avrunda. Under kvällens gång delade jag med mig av något som har tyngt mig ett tag, något som från början inte alls var menat att bli negativt. De båda fick mig att ändra perspektiv och mitt i allt tog jag upp min dator och fattade ett beslut. Kände mig så väldigt media-aktig när jag, mitt i en bar, satt med en mac book pro och “jobbade”. Stereotypt.

 

På vägen hem föll regnet likt långa stavar mot den mörka asfalten. I vanliga fall hade jag dragit min sjal över huvudet och lagt benen på ryggen men igår kväll var jag, förutom något alkoholstinn, så fylld med glädje att jag kunde inte bry mig mindre om hela jag blev dyngsur. Jag gick i långsam takt hem från tågstationen, dansade lite för mig själv och tog verkligen vara på den genuina lycka och frihet jag just då kände. Dessa stunder sker inte alls så ofta och det kändes viktigt att ta vara på den.