Onsdagsbubbel för Amanda och en oväntad situation på tunnelbanan

Samma dag som jag kom hem från Spanien fyllde Amanda 24 år och eftersom födelsedagar är typ världens roligaste grej så var det givetvis något som skulle firas. För det gör man. ♡

Så i onsdags hade Amanda bjudit in till tjejkväll. Att ses en onsdag är en så himla bra idé för vem vill inte ha en härlig aktivitet att se fram emot mitt i veckan?

Obs här är en söt bild på mig och Amanda när JAG fyllde 24 :))

Okej, tillbaka till 2017…

När jag kom hade hon ordnat en fördrink till alla och sa: ”Det här är ditt recept, det du skrev om i ELLE mat & vin!” – ändå kul att ens vänner ser det man skriver, haha. Tänker att det bara är främlingar som tar del av alla artiklar, blir alltid förvånad när någon nämner att de har läst det jag har skrivit :’)

Hon hade ordnat så fint med hemmagjord pizza, ostar, chips och annat smaskigt.

Det blir så spännande samtalsämnen när man ses ett gäng tjejer där alla inte känner varandra utan och innan. En av tjejerna, Felicia, jobbar med prematurbebisar och får således ta hand om och ansvara för bebisar som är födda för tidigt. Vilket jobb, va. Så intressant att ta del av någon annans vardag som skiljer sig så vilt från ens egna.

Men att prata om små liv och alla jobbiga känslor blev för mycket så vi bestämde oss för att lätta upp stämningen och öppna presenter och prata om lite roligare ämnen. :))

Runt elva bestämde vi oss för att gå några hundra meter ner till Tjoget där vi drack alkoholfritt och snackade kärlek. SÅ mysig kväll ♡

*

Ska berätta en grej som hände på vägen hem den kvällen.

När jag kliver av tunnelbanan går samtidigt ett gäng killar av och jag går instinktivt lite långsammare så de fick gå förbi mig och upp på rulltrappan först. (Jag tror inte ni män förstår hur vi tjejer aldrig kan slappna av när vi är ute ensamma på kvällen.) En tjej går förbi mig och ställer sig mellan mig och killgänget i rulltrappan. Jag ser hur hon lutar sig mot räcket på rulltrappan och hur killarna tittar mot henne. Jag tänker att hon antingen är påverkad av något, riktigt trött eller har någon form av blodsockerfall och att jag måste kolla om hon är okej.

När vi kommer upp går hon med huvudet neråt och jag hör hur hon snyftar. Jag känner mig typiskt svensk och vill inte vara påträngande, samtidigt är det sent på kvällen och det är ingen där förutom jag och killarna.

Jag lägger handen på hennes axel och frågar om hon är okej, varpå hon nickar och mumlar något. Vi går alla förbi spärrarna och när en av killarna stannar henne vill jag också stanna och jag frågar henne igen om hon är okej, för det verkar inte vara så. Killen säger något i stil med ”Tack, du tar hand om?” och går därifrån och jag försöker förstå vad som har hänt henne.

Hon är helt rödgråten och hon snyter sig samtidigt som hon försöker säga något, men hon mumlar och jag förstår inte vad hon säger. Jag frågar henne om hon kan svenska eller engelska men hon pekar på sina öron och mumlar något igen. Kanske är hon hörselskadad och jag frågar, högre den här gången, vart hon bor. Hon svarar Hässelby och jag tänker att hon kanske är så full att hon har åkt fel. Men hon verkar inte full, bara helt förkrossad. Jag säger att jag ska hjälpa henne hem och hon pekar mot ena utgången så vi börjar gå. Under tiden storgråter hon och mina tankar rusar, ska jag ringa någon – vem ringer jag?, ska jag ha handen på hennes axel, ska jag försöka prata med henne, vad gör jag? Den här tjejen verkade inte vara äldre än 16-17 år, en äldre tonåring liksom. Mitt hjärta går fan itu av hennes gråt men vi förstår inte vad varandra säger och jag är lite obekväm i sådana situationer men jag kan ju inte lämna henne ensam heller.

När vi kommer upp från tunnelbanan faller hon ner på asfalten och gråter ännu häftigare och jag tänker VAD GÖR JAG typ tusen gånger om. Tänk om hon svimmar för att hon har någon sjukdom, om hon är på flykt från någon som har betett sig illa, om hon har blivit illa behandlad och behöver uppsöka sjukhus… Ska jag ringa Jocke, Amanda, 112, polisen?

Hon mumlar saker hela tiden, säger något med ambulans och tecknar en telefon med fingrarna. Eftersom St Görans sjukhus ligger i närheten tänker jag att hon kanske har fått ett jobbigt samtal och att hon vill gå dit. Men när jag föreslår att vi går till sjukhuset rör hon sig inte. Istället sitter vi båda på asfalten och hon gråter samtidigt som jag försöker trösta med en hand på axeln. Så stel i detta, men samtidigt kan jag ju inte ge henne en kram eftersom jag är en främling?

Efter ett par minuter tar hon upp telefonen och slår ett nummer innan hon ger den till mig. En kille svarar och jag presenterar mig, säger att jag sitter med en tjej som är ledsen och vart vi är. Han förstår snart vem det är det rör sig om (det står ju på telefonen, men antar att det blir förvirrande när det var jag som pratar, hehe) och han säger att han är på väg. Ytterligare några minuter går innan han dyker upp och han tackar, tar mig i hand, tackar igen och han försöker prata med henne samtidigt som hon kramar honom och gråter. Och sen gick jag hem samtidigt som jag grät en aning. Utan att förstå vad som hade hänt eller nåt. Jättekonstigt. Och jag vet inte vad jag gör om det händer igen och personen INTE ger mig någon att ringa, vem ringer jag då? 

  1 comment for “Onsdagsbubbel för Amanda och en oväntad situation på tunnelbanan

  1. Felicia
    08/30/2017 at 01:47

    Åh hade inte läst detta förrän nu! Va fint skrivet! :) Så inspirerad av ditt jobb också! :) <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *