Ni vet, som det där berömda väggcitatet

Hej godingar!

Jag ligger i sängen i lägenheten och det enda som hörs är när någon bil kör förbi nere på gatan och ljudet av tangenterna som trycks när jag skriver det här. Trots att jag kysste min pojkvän hej då imorse innan jobbet saknar jag honom redan. Och trots att jag nämner att jag känner en gnutta vemod angående att sälja min första, egna lägenhet, så saknar jag redan nu, ett dygn efter att jag senast var där, det som idag är vårt hem. Våra rutiner och hur vi lever ihop i vardagen.

Det gör mig glad, eftersom det innebär att jag känner mig hemma i en lägenhet som det inte var givet att jag skulle känna mig hemma i. Men så är jag ju tillsammans med personen jag vill tillbringa resten av mitt liv med, så jag antar att vi båda har släppt in varandra närmare inpå med allt vad det innebär än vad vi hade gjort i annat fall. Kanske är det egentligen inte lägenheten som jag känner mig hemma i, utan där jag är med honom. 

Det är mysigt att sakna, tycker jag. Inte för mycket och inte heller i långa stunder. Men om man bor ihop så känner man ju inte saknad på samma sätt eftersom man inte hinner reflektera över den.

Share:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.