Livet efter dig

I lördags såg vi Livet efter dig, en romantisk film baserad på Jojo Moyes bok med samma namn (Me before you på engelska). Jag har inte läst boken men har förstått att det är något man, som alltid när en historia ska filmatiseras, bör göra.

Har ni läst boken eller sett filmen? Så här skriver SF om den:

“Louisa “Lou” Clark bor i en pittoresk stad på den engelska landsbygden. Utan att veta vad hon egentligen vill i livet hoppar hon mellan olika ströjobb och hjälper till att försörja sina föräldrar. 
Lous vanligtvis så positiva inställning ställs på prov när hon erbjuds ett arbete som personlig assistent åt Will Traynor, en framgångsrik ung aktiemäklare som blivit rullstolsburen i en olycka. Olyckan kom att förändra Wills liv på ett ögonblick. Han som en gång var en aktiv äventyrare har förvandlats till en cyniker som gett upp allt – ända till Lou bestämmer sig för att visa honom att livet är värt att leva. Tillsammans upplever de en omvälvande tid och upptäcker att deras liv – och hjärtan – förändras på ett sätt de aldrig kunnat föreställa sig.”

Jag tror att det är Kajsa som har pratat om boken för jag visste att det var en historia man berördes av och att jag säkert skulle gråta av den. Men det här… Jag låg i killens famn och bara grät och grät och grät. När eftertexterna började rulla vände jag mig om och grät ner hans t-shirt.

Filmen berörde mig på fler sätt. Förutom det uppenbara: att förlora någon som har berört en på ett plan man aldrig trodde var möjligt och som man älskar av hela sitt hjärta (fy blir ledsen bara jag skriver detta) så fanns det något mer.

Jag förstod varför jag inte nöjer mig och varför jag hela tiden vill göra mer, uppleva så mycket jag bara kan, testa nya saker och SE världen… Förut trodde jag det handlade om att jag var rastlös. Om att jag inte vågade rota mig och istället ville bort som en slags skyddsmekanism. Och visst, det finns en del rädsla med i bilden, det tror jag alla med skilda föräldrar kan skriva under på. Men det är inte det riktiga sanningen. Sanningen till varför jag vill röra på mig, se mer, uppleva mer, göra mer är snarare att jag har en möjlighet just nu och jag vet inte hur länge jag har den.

Svaret är för att jag kan. Och jag vet aldrig när den möjligheten inte finns längre. Det vore bortkastat att inte uppleva så mycket som möjligt när jag är frisk, pigg och har möjligheten. Och hur tacksam jag är för att jag fortfarande har den möjligheten. Jag är lyckligt medveten om att jag inte lever på lånad tid, inte mer än att jag vet att jag någon gång inte längre kommer ett leva, men bara det är ändå för kort. Jag kommer inte att hinna med allt jag vill göra men jag ska bannemig inte ta möjligheten för given och skita i att jag har chansen att se och upptäcka.

Share:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.