Lika rädd som jag är för att dö, lika rädd är jag att inte leva

thoweIngen av oss förstod den andra, kanske ville vi inte förstå eller så var vi kanske för rädda över att säga något som skulle såra så mycket att inte ens det ärligaste av ursäkter hade hjälpt. Hans blick var fylld med lika delar besvikelse som sorg och jag skämdes konstigt nog, trots att jag visste att jag inte hade något att vara skamsen över. Så ung, med last över axlarna som varken var efterfrågat eller mitt eget. Ett sargat hjärta som gång på gång gick sönder när det som skulle vara mest genuint inte längre kändes på riktigt. Nånstans, jag minns inte när, sa jag att nu släpper jag det här. En gång för alla. Och så blev hjärtat och livet lite lättare. Lite, lite lättare för var dag som gick. Och det genuina kom tillbaka, det med. Så nu ska vi leva. Och så blev jag vuxen på riktigt.

Share:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *