jag vet inte vad jag ska skriva till er.

Jag har skrivit om det här inlägget flera gånger redan och jag vet fortfarande inte hur jag ska inleda det. Jag vill berätta om varför jag grät tyst på Eddies bröst igår natt men jag avskyr att visa mig svag. Kan man vara sig själv och stark i det trots att man visar sig svag? Kan man vara stark till 90% av sig själv men ha 10% som jävlas med en? Eller är det svart eller vitt? Jag tänker att det kan vara bra att förklara vilka tankar jag brottas med varje dag men jag är rädd för att ge er en för stor inblick. Jag jämför, vrider och vänder, tänker att jag kan lyckas ändå, trots att jag inte är som henne. Eller henne. Eller henne. Att det inte behöver vara på det traditionella viset. Det är nya tider nu. Jag vill inte vara president, men jag kommer nog aldrig bli helt nöjd om jag inte ställer upp i valet och vet att jag har möjlighet att bli det. Så oerhört ironiskt och idiotiskt sätt att se på ens tillvaro. Så pass höga krav att bara det som är näst intill omöjligt ska vara bra nog. Och då vill jag inte ens ha det, bara ha bevisat något för mig själv. Så slutar det istället med att jag ligger och gråter tyst medan han stryker mig över hjässan för att allt blir för överväldigande.

Share:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *