Hur man skapar träningsglädje, gratis rus och att skita i kroppskomplex

I fredags hade jag planerat att yoga efter jobbet och när Kajsa frågade om jag ville ses i helgen sa jag att vi kunde yoga ihop, beställa hem mat och se en film efteråt. En riktig myskväll som man hade när man var 15 år.

Men efter några förändringar bestämde vi oss istället för att strunta i yogan och köra ett eget pass. Jag konstruerade ett helkroppspass med fokus på tung styrka kombinerat med rehab eftersom vi båda behöver stärka upp vissa leder och småmuskler. Det slutade med att vi var på gymmet i över två timmar! Jisses.

Inne i den här salen körde vi just rehabövningarna. Ingen puls alls men däremot brände det rejält. Mitt under en övning utbrast Kajsa att hon tyckte det var så kul att träna med mig och att hon kände sig peppad. Det blev jag SÅ glad över, för det är precis så det ska vara. KUL! Och utmanande. Men det ena behöver inte utesluta det andra, vilket många tror. Det bästa är att när man klarar en utmaning så blir det ju kul. Och så blir man fast och vill fortsätta att utmana sig själv.

Mitt mål är att Kajsa ska känna lika stor träningsglädje som jag gör, vilket jag också sa till henne. För någon som inte har tränat flera gånger i veckan i ett par år förstår jag att det känns konstigt att tycka om träning så mycket. Att få det där ruset mitt i ett pass och känna ”FY FAN VAD JAG ÄLSKAR DET HÄR, JAG MÅR SÅ JÄVLA BRA!” och nästan vilja skratta åt det. Förstår att folk tycker man är dum i huvudet, haha. Jag får inte ett sådant rus varje gång, men ofta. Det är underbart och en sådan endorfinkick får jag sällan i andra sammanhang. Det är klart att det är något jag fortsätter hålla på med om det är en gratis och hälsosam form av rus. ; )

Träningsglädje. Det handlar om att bygga en grund och anpassa utmaningarna efter tid. Första utmaningen kanske är att våga göra en övning med hantlar i fria vikter-sektionen för någon som inte är gym-van. Jag tror att det vinnande konceptet är att visa att någon klarar av något hen inte tror ska gå. En rörelse, en vikt, en tid, en sträcka. När man överraskar sig själv bygger man både självförtroende och blir mer säker i sig själv. En positiv snöbollseffekt skapas. Och den känslan bär man med sig överallt, inte bara på gymmet utan i löneförhandlingar, när du träffar nya människor, när någon beter sig fel mot dig, och såååå vidare! Du förstår ditt eget värde. 

En annan positiv effekt är att när man istället fokuserar på prestation och glädje istället för utseende så kommer man bort från hjärnspöken som säger att man inte är vältränad nog, att magen är lite degig, att armarna är för tjocka eller vad det nu kan vara. Jag tror vi alla har komplex över något och när vi istället fokuserar på vad vår kropp kan göra istället för hur den ser ut kommer vi må bättre, bli friskare och överlag ha ett lyckligare liv.

Share:

1 kommentar

  1. 03/04/2017 / 12:50

    Så himla bra sammanfattat, älskade Thowis! Även om jag i princip behöver skriva detta inlägg med näsan mot tangenterna, på grund av att mina armar vägrar samarbeta med mg idag, så är jag sjukt peppad!

    Och jag kommer fortsätta säga till dig att jag blir peppad av att träna med dig. Man ska fan vara noga med att ge positiv feedback. DU ÄR GRYM! ❤️✨

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *