Hur får man en relation att hålla? Kan man vara kära livet ut?

Relationer är något som verkligen intresserar mig. Speciellt kärleksrelationer. Vad är det som gör att vissa är tillsammans hela livet och är som nykära även när de ligger på dödsbädden? Varför är det så att andra upplever att kärleken bara dör? Kan den göra det, bara så där? Eller är det undermedvetna – eller medvetna – handlingar som tillslut gör att bägaren rinner över? Finns det knep för att en relation ska överleva livets dalar? Jag vet, det är miljonfrågan alla vill ha svar på.

Jag är ingen expert. Herregud, ni är säkert flera hundra personer som är äldre än jag. Som har varit gifta, skilt er, haft barn, varit ihop i femtio år, varit otrogna, blivit bedragna. Vad vet jag?

Jag påstår inte att jag vet allt. Jag är 26 år, har aldrig varit gift eller haft barn. Jag vet inte hur det är att bli tokig på min partner som för femtioelfte gången lämnar soporna i hallen efter en sömnlös natt samtidigt som en ettåring står och skriker. Mitt längsta förhållande varade i nästan fem år. Men jag reflekterar, läser om och funderar också mer på kärlek, relationer och känslor än många andra. Jag har älskat. Och hatat. Och älskat ännu hårdare. Blivit sårad, krossat någons hjärta och vänt ut och in på såväl mina egna känslor som situationer och förväntningar. Och det är utifrån detta jag vågar säga att det här är saker som är viktigt i en relation.

Den mest fundamentala är givetvis att vara med någon som älskar och framförallt respekterar en och relationen man delar. Utan det kan man lika gärna ge upp. Och det måste vara ömsesidigt.

Jag vågar tro att mycket handlar om inställning, förväntningar, kommunikation och förståelse.

Inställning: Aktivt välja att det här är personen jag har valt att leva mitt liv med. Och ofta påminna sig om varför. Helt enkelt ställa sig in på att det här är min partner, det här är han jag kommer leva mitt liv med. Rätt inställning är A och O. Känns det jobbigt att tänka så tror jag inte det är rätt.

Förväntningar: Vara realistisk i hur ett förhållande ser ut; efter två och tio år, efter bröllop, efter barnafödande.

Kommunikation: Prata ofta. Om förhållandet. Om förväntningar. Sådant som gör oss extra kära i varandra. Vad vi mår bra av och vad som gör att det känns jobbigt. Och speciellt när förhållandet inte känns bra. Då måste man prata om det.

Förståelse: Speciellt för varandra och våra olikheter. Jag behöver egentid, det betyder inte att jag inte älskar att hänga med min kille. Eller: han kanske har jobbat mycket den sista tiden, då kan jag ta hand om tvätten och disken i ett par dagar så han bara kan ta det lugnt när han kommer hem. Osv.

Viljan: Att vilja vara med varandra. Att aktivt välja varandra varje gång.

I ett liv hinner vi möta tusentals människor och några berör oss lite extra. Jag är inte så naiv att jag tror att vi aldrig kommer titta på andra. Lever man med någon i 50 år så möter vi säkert någon person man blir lite pirrig i magen av. Det är normalt, vi är bara människor. Men just därför har vi också ett val att välja vår partner eller inte.

Rätt inställning, regelbunden kommunikation, kommunicerade förväntningar och aktivt välja om varandra tror jag är ett lyckat recept.

Och aldrig sluta röra vid varandra i vardagen. Kli över ryggen i tv-soffan, några minuters kramande i sängen innan sänggång, ett hångel medan potatisgratängen står i ugnen, en morgondusch ihop. Och sex, såklart. Opretentiöst, fritt, eggande. Mycket sex. Då brukar det bli bra.
Att aktivt välja varandra innebär också att aldrig ta varandra eller relationen för givet. Att välja varandra innebär att regelbundet visa uppskattning och överraska varandra.

Share:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *