Glädjetårar och sånt där.

lagenhetHar haft ett par fina dagar på sistone och det tackar jag för. Eller så är det för att jag fokuserar på det positiva? Kanske.

Min dag började jobbigt: drömde att jag skulle föda barn (varför drömmer jag så ofta att jag är gravid?!) och vaknade sedan av riktig smärta i magen. En mensvärk som gjorde mig paralyserad när alarmet ringde. Var inte alls sugen på att träna men vet också att det är precis det som hjälper när det är som värst – så efter 30 minuter på löpbandet kändes det om möjligt lite, lite bättre.

Resten av dagen:

» Träffade Millis på tåget till jobbet. <3 Bra start på dagen!

» Beslutade mig för att hoppa över presslunchen med Mikis vilket gjorde att jag/vi plötsligt hade ”massor” av tid över. Vi sköter ju Residence och har behövt fixa fyra (!) dagars artiklar och uppdateringar för att vi är på workshop imorgon och fredag. Den där avbokningen gjorde att en stor sten föll från mina axlar.

» Efter att ha jagat (!) min personliga bankman (!!) fick jag nog och hörde av mig till mina föräldrars bankman (känns som att springa till mamma, men har liksom ringt/mailat i tre fucking veckor utan svar och mitt lägenhetsköp är en rätt stor affär?!) – och hon fixade allt på 20 minuter. OCH kompenserade. Sånt uppskattas!

» Våra gamla möbler börjar sakta men säkert att säljas eller skänkas bort. Kommer lägga ut på Twitter, FB och/eller Blocket i helgen – håll utkik.

» Efter jobbet var jag förbi lägenheten och det kändes… Så speciellt. Skakade i kroppen när jag slog portkoden och tog hissen fyra våningar upp. När jag klev in i hallen och såg att lägenheten var precis så fin och bra och härlig och JAG som jag kände när jag var där första gången började jag gråta. Det var någon slags lättnad blandat med massor av olika känslor. (Jag skulle dit och mäta väggar och utrymmen!)

» AMANDA ÄR HEMMA! En av mina absolut bästa vänner kom hem från sin utbytestermin i Skottland idag och vi var några som överraskade henne hemma hos hennes mamma<3 (Grät ju igen, såklart. Jag är ju jag.)

» En av Amandas släktingar berättade för mig att hon hade anställt en kvinna på hennes jobb för att hon påminde om mig och ”då måste hon ju vara en bra människa”. Kan vara den finaste komplimangen jag någonsin fått. Har inte riktigt smält den än.

 

Nu måste jag verkligen sova om jag ska orka upp och träffa Andreas okristligt tidigt imorgon… Det var ju det här med sömn, ja…….

 

Share:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *