Fylld av ny energi tack vare dessa powerkvinnor

Igår bjöd Angela mig och Ullis på trerätters (alltså wow, vi hade pratat om middag men som den supervärdinna Angela är hostar hon trerätters bara sådär) och det var just precis en lugn middag med vänner som jag behövde efter en arbetsvecka med mycket i tankarna.

Angela bjöd på en ”råbiff” med salmalax och gravad lax. Första gången jag åt det och det var så otroligt gott! Jag behövde prata ut om en sak så min mun gick i ett, hade halva förrätten kvar medan tjejerna redan var klara, hehe… Men så måste det också få vara. Att man får blotta sig för vänner som inte dömer och som låter en prata ut tills man känner sig lite lättare i kroppen.

Varmrätten bestod av en räksoppa som var SÅ god. Alltså, Angela, vilken kock hon är. Ullis och Angela är nära vänner och jag har precis lärt känna Ullis men har redan fattat mycket tycke för henne. Vi tre är väldigt lika på många sätt och det är som man säger: lika barn leka bäst. Annars har man inte så mycket att prata om, tänker jag…

Till efterrätt fick vi vaniljpannacotta med varma hallon som satte pricket över i:et för den här middagen. Djupa ämnen, mycket skratt och framtidstankar. Bland annat diskuterade vi att vi är den första generationen som förväntar oss att få mer än vad vi kan få – till jämförelse med generationerna innan oss. Våra föräldrar har lärt sig av att om man jobbar hårt och vill något riktigt mycket så kan man nå dit. Därför är det så min generation blir uppfostad. Jobba hårt. Ha viljan. Det blir bra då. Det har lett till att den här generationens förväntningar är skyhöga och att alla tror att just jag är unik. Men det funkar inte så längre. Formeln för lycka sägs vara förväntningar minus verklighet (typ) och även om man har en jättehärlig verklighet så är man inte lycklig om man har höga förväntningar för något ännu mer.

Alltså: Generationen över våra föräldrar, alltså min mormor och farfar, hade inte mycket extravagans. Därför fick min föräldrageneration väldigt låga förväntningar på livet när de växte upp – men omständigheter i världen gjorde det möjligt att nå högre om de bara jobbade hårt och ville något tillräckligt mycket. När min generation blev uppfostrad och växte upp har vi således tänkt att vi kommer att verka på samma sätt som generationen över oss, men det funkar inte så längre.

Min kollega Joel skrev en artikel om detta, här. Väldigt läsvärd.

Share:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *