Föräldrar är också människor

På tåget hem snubblade jag över Ulf Lundells blogg och alla som har läst kvällstidningarnas rubriker den senaste veckan (eller vad det är) har ett hum om att hans dotter Sanna har skrivit en bok om sin barndom.

Jag har inte läst boken, kan inte deras historia och har heller inte hängt med i ”snacket” men uppenbarligen känner Sanna att hennes barndom har varit jävligt svår och mycket är på grund av hennes far. Jag kan liksom inte uttala mig om detta eftersom min egen barndom inte alls rimmar med hennes.

Men jag funderade ändå på detta. Att växa upp, bli vuxen själv och se sina föräldrar i nytt ljus. Tampas med frågor som till viss del påminner om frågor en familj tampas med. Åtminstone vuxna människor. Alla familjer har sår. Några sår är fortfarande vidöppna, några sår har man placerat ett plåster över och några sår har läkt och börjat blekna efter en tid. Ställer mig dock frågande till att skriva en bok om det hela. Bearbetning?

Jag vet bara att jag var hård mot mina föräldrar när jag var yngre. Jag var väldigt svart eller vit. Tyckte de agerade fel och ”inte fattade”. (Menar absolut inte att Sanna har överdrivit eller att hennes känslor inte är äkta. Det här är mina tankar kring min barndom bara.) Att jag har blivit äldre innebär inte att jag plötsligt tycker att allt mina föräldrar har gjort har varit ‘rätt’ men ju äldre man själv blir desto fler scenarion blir man utsett för och man får därmed ett annat perspektiv på saker och ting. Och ännu viktigare: man förstår att även föräldrar kan göra misstag. Och att föräldrar inte alltid har lätta beslut att fatta. Och att man som barn kan vara jävligt jobbig också. (Sssccchh…) Och man förstår hur jävla mycket jobbigare deras liv blir när de ska fatta jobbiga beslut när det finns barn med i bilden. Som dessutom dömer sina föräldrar för det mesta.

Man förstår sina föräldrar eller föräldrarnas agerande på ett sätt som inte går när man är ung. Man inser att ens föräldrar inte alls är superhjältar, utan att de är människor precis som jag själv (herregud, liksom) och att de inte alls är felfria. De brottas med känslor, jobbiga minnen, ångest och allt möjligt.

Jag vet inte om ni ser på era föräldrar som faktiska människor – ni kanske gör det, jag har typ inte gjort det utan bara sett mina föräldrar som fyra föräldrar liksom? – men när man börjar göra det så förändras ganska mycket.

 

familj

Vill återigen poängtera att jag inte drar liknelser mellan min barndom och Sannas, utan att jag fick en tankeställare efter att ha läst Uffes inlägg som resulterade i detta inlägg.

Share:

1 kommentar

  1. Mami
    08/12/2016 / 16:09

    Gulligt skrivet, gumman! Och underbara bilder.

    Älskar dig! Kram kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *