Ett regnigt Milano och efterfest på en stängd bar i Navigli

Jag vaknar tidigt på lördagsmorgonen och ser i vår gruppchatt att Therese, som ligger i rummet bredvid, har varit vaken i flera timmar. Kaffesuget är nog så påtagligt och vi bestämmer oss för att gå ut  och köpa hem frukostkaffe från någon av espressobarerna i närheten. Regnat smattrar mot paraplyt när vi arm i arm sicksackar mellan de djupa vattenpölarna som bildas där gatorna är något ojämna, men trots temperaturskillnaden från gårdagen är det ingen av oss som fryser. Några minuter bort ser vi en öppen deli och istället för att ta med oss kaffet och gå raka vägen hem sätter vi oss på uteserveringen som en belägen under tak i några minuter. Regn är kanske inte något man önskar sig på sin semester, men det är ändå något befriande i att stora droppar vatten faller ner mot marken och sköljer bort gårdagens spår.

• • •

Frukosten är serverad! Varm croissant med smält ost, lite chark och naturell yoghurt med färska jordgubbar. Och kaffe, såklart.

• • •

Vi vill se mer av staden och går tillbaka till Galleria Vittorio Emanuele II som ligger vid Duomo di Milano. Här trängs människor som vill undkomma regnet med turister som vill fotografera den vackra gallerian.

Av en vän får jag tipset att äta lunch på vinbaren Signorvino, en restaurang även den med utsikt över Duomi di Milano. Det ser magiskt ut, men restaurangen vill inte ge oss ett bord på övervåningen om vi inte har bokat innan. Istället går vi tillbaka till gallerian och in på Marchesi 1814, ett elegant café med pistagefärgade väggar och lyxiga godsaker vart än ögonen tittar. Vi står först på väntelistan men när vi säger att vi gärna äter lunch får vi ett bord direkt. Vi jublar inombords och väljer att inte titta på den mängd människor som står i hallen och väntar på att få sig en plats. 

Vi beställer in bubbel direkt och tittar på menyn. Till min förtjusning ser jag den enkla rätten Prosciutto di Parma och buffelmozzarella. Den blir det.

– Mmm…

Jag blir nästan lite till mig när jag tar första tuggan av den salta skinkan och den feta, milda osten. Det här är resans godaste måltid. I det enkla finns det goda. Så sant som det är sagt när det gäller kvalitétsråvaror.

Men vi vill inte lämna Marchesi än. Vi önskar att få se dessertmenyn och får till svar att alla efterrätter finns att se och välja mellan i en glasmonter lite längre bort. De är så många till antalet, men vi enas snart om en varsin. Amandas tiramisu vinner överlägset.

Bredvid oss sitter en italiensk familj med ett litet barn som är så tyst och skötsamt att det är oundvikligt att inte låta diskussionen utvecklas till hur vi tror att vår enskilda framtid kommer att se ut. Trots, eller kanske tack vare, att vår fina vänskapstrio är på helt olika platser i livet mynnar de olika frågorna och svaren ut i nyfikna följdfrågor och intressanta tankegångar. Tänk när vi sitter så här om tio år, undrar vart i livet vi är då. Vilka minnen lyser starkast, vilka har vi närmast oss och hur ser våra drömmar och närmaste planer ut?

• • •

Regnet lämnar ingen vidare inspiration till våriga och färgglada outfits, istället känns helsvart med huvudbonad som ett klockrent val. På caféts toalett är såväl golv, väggar och tak klädda med grön marmor och när jag kliver in i ett av utrymmena står det en äldre dam därinne och ursäktar sig.

– Jag skulle bara fotografera väggarna, säger hon.

• • •

Vi betalar, tackar för oss och går i butiker som ligger i närheten. Med oss hem har vi sedan en handfull nya klädesplagg som hängs upp på galgar och in i garderoben direkt. Kanske är det vädret som gör det, eller alla nya intryck, men en stunds vila låter bra i allas öron och i någon halvtimme är det för en gångs skull tyst i lägenheten.

• • •

Kvällen kryper närmare och vi har bordsbokning på restaurang Dry. Flera personer, både vänner och kända fotbollsspelare, har tipsat om restaurangen och förväntningarna är höga. Men först öppnar vi kylskåpsdörren, korkar upp en flaska prosecco och blandar en varsin Aperol Spritz medan vi gör oss i ordning för kvällen.

– Vi kör ett drinkspel!

Vi blir barnsligt pirriga av ordet drinkspel, trots att ingen av oss har yttrat det på säkert flera år. Kanske är det just därför antalet alternativ på just drinkspel är lika med noll och det enda vi kommer på är leken “Jag har aldrig”. Vi inser att vi ju faktiskt vet det mesta om varandra och att hela idén med leken fallerar.

Ett par glittriga byxor senare och jag är redo att gå!

• • •

Vi tar en Uber till Dry och får vårt bord. En fyra längst in i restaurangen, så långt bort från baren man kan komma och där Italiens samtliga barnfamiljer har parkerat sig. Nog för att ingen av oss i sällskapet har några problem med de yngre, men en lördagkväll vill vi ha puls och inte i den bemärkelse som småbarnsföräldrar pratar om. Servitören kan ingenting göra, säger hon. Tur att italienska män lyssnar bättre. Snart sitter vi på en betydligt bättre plats i restaurangen och alla är nöjda och glada – säkert även småbarnsföräldrarna.

Dry har rykte om sig att servera den godaste pizzan i Milano och självklart är det precis det vi beställer. Jag adderar parmaskinka på min pizza och när vi tar första tuggan är det som att den kulinariska pizzaguden smeker våra smaklökar. Lördag har hittills varit en mycket bra matdag, vill jag konstatera.

En drink efter maten samtidigt som vi spanar in vad Italiens singelmän har för sig i Happen-appen som någon vid bordet har. En annan servitör har ordnat platser vid baren åt oss och där bestämmer vi oss för att lite senare ta en Uber till Navigli, ett mysigt område med en flod rinnandes rakt igenom. Milanos Venedig, enligt en del.

Regnet öser ner och väl i Navigli hopar sig barerna och uteserveringarna längs med väggarna. Ingen ser egentligen mer mysig ut än den andra, men av någon anledning fastnar vi för en särskild och rusar in. Här är energinivån hög och vi rycks med. Italienska hälsningsfraser ropas ut, vi väljer baren som sittplats och prosecco hälls upp i glas. Livet är roligt och på italienska är det ännu bättre.

Kvällen går och runt halv två tackar de sista gästerna för sig och baren stänger. Dörrarna är förseglade, alla utomhusmöbler är ställda längs väggarna inomhus och i baren är vi ett halvt dussin människor som helt plötsligt har efterfest. Först tidigt på morgonen somnar jag nyduschad och trött i min säng. Tur att vi tog en tidig kväll i fredags.

Share:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *