Ett liv fyllt av stress – och om yoga är svaret

Stress har varit ett normalt tillstånd i mitt liv sedan barnsben. När jag var liten var jag stressad över att flytta mellan mina föräldrar, jag kände aldrig att jag fick ro eller hann få ut så mycket jag ville av den tiden jag hade med den jag var hos. När jag började skolan och kom upp i mellanstadiet låg jag och grät i sängen för att jag var livrädd över att kanske inte kunna ge rätt svar på alla frågor om jag blev förhörd av någon. Jag har under varje år sedan jag gick ur gymnasiet varit stressad över att jag måste hinna med saker innan det är försent. Jag har ständigt varit rädd för att fatta fel beslut. Med tiden byggs en inre stress upp och för att kontrollera den tar jag till de verktyg jag kan: jag gör upp planer och tror att jag kan kontrollera mitt liv och mitt tempo på så vis.

När har vi någonsin kontroll? Det räcker med att min kille skulle komma hem och säga att han inte älskar mig längre för att allt jag har tänkt om vår framtid ska suddas ut. Eller att jag plötsligt blir svårt sjuk och behöver vård någonstans där vårt skattesystem inte räcker till och jag blir hårt skuldsatt och kanske får fysiska men för livet. Eller att mitt hem börjar brinna och alla mina minnen och tillhörigheter försvinner på några timmar. Det är så mycket som är bortom min kontroll att det är löjligt. Ändå kan jag inte släppa på känslan och ta allt som det kommer. Jag tänker att livet kommer rasera om jag släpper den ynka lilla kontroll jag har. Om jag inte fokuserar på vart jag vill komma i livet, vad händer med mig då?

Jag är verkligen tudelad om detta. Å ena sidan tycker jag att det är värt att lyfta att man mår dåligt och har haft problem under en längre tid. Att det är viktigt att reflektera över varför man beter sig och mår som man gör. Å andra sidan kan jag undra över om reflektionen kan gå till överdrift. Det här är kanske så jag är. Deal with it, ungefär.

I höstas hade jag ett samtal med äldre, klok kvinna på min arbetsplats och jag grät inne på hennes kontor medan jag snörvlade ur mig massor av saker. Bland annat att jag inte orkar planera fem steg i förväg och leva mitt liv efter det. Det måste få ett slut.

*

I flera års tid har jag fått rådet att börja med yoga när jag diskuterar detta, oftast med människor (kvinnor) som upplever samma saker och känner igen sig i känslorna. “Yoga? Lugn träning? Jag föredrar träning som får mig att vilja spy och som är över på 45 minuter.” – mitt resonemang. Och så känner jag fortfarande. Men jag har börjat bli ärlig mot mig själv och förstått att det kanske är bra om jag lägger några timmar i veckan (eller okej, varannan vecka) på att stressa ner med hjälp av yoga. Kanske blir jag lite, lite lugnare och kan släppa kontrollen precis som alla yogas. Det vore väl helt underbart.

Och apropå det här ämnet har jag faktiskt yogat två dagar i rad… Tänka sig. Men mer om det i nästa inlägg.

Share:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.