Ett ärligt inlägg om taskig självkänsla

Back to work betyder också back to outfits!

Igår var första dagen sedan vi kom hem från Spanien som jag avstod från att gå till gymmet. Kroppen behövde vila och igår kväll var Jocke iväg på fotbollsträning vilket gav mig ett par timmar för mig själv. Får alltid lite dåligt samvete när jag sitter med datorn och jobbar/redigerar bilder/planerar när han är hemma så de kvällar jag är ensam passar jag på att ”jobba undan” allt.

Apropå just träning och dåligt samvete så har jag märkt att min självkänsla (eller om det är självförtroende? Kanske både och) har dalat rätt mycket den senaste tiden. Eller sedan en ganska lång tid tillbaka faktiskt. Det vet jag eftersom jag också skriver ner mitt mående, som jag skrev ett blogginlägg om här. Jag försöker hela hela hela tiden motarbeta mig själv och det är ständigt en dragkamp i huvudet om vilken sida som vinner. Vissa dagar är jag helt utmattad av att behöva föra en tyst diskussion med mig själv. Låter ju galet. Vissa dagar är såklart bättre, jag tycker inte att jag är kass 100 % av tiden, men majoriteten. Och det är just det som suger.

Det är jättejobbigt och jag har inte riktigt märkt hur taskig jag har varit mot mig själv förrän jag har pratat högt om mig själv inför någon eller försökt svara på frågor om mig själv. Instinktivt är det negativa ord som ploppar upp och när jag tänker ”Men vad elakt, förr hade jag ju svarat något positivt som snäll, modig och tuff” så känner jag mig som en bluff istället.

Och jämt och ständigt det där dåliga samvetet. Jag får dåligt samvete för att jag inte gör mer än jag gör. För att jag, som är ung och frisk och privilegierad, borde ta vara på dessa möjligheter mer än jag gör. Samtidigt får jag dåligt samvete för att jag vill mer när andra inte ens får en bråkdel.

Jag har skuldkänslor över saker som går långt tillbaka i mitt liv och som jag inte kan göra något åt idag – och som jag i ärlighetens namn kanske heller inte ångrar. Men jag vill vara alla till lags.

Jag önskar bara att jag var lika tuff och cool som jag var förut, det var mycket lättare då.

  4 comments for “Ett ärligt inlägg om taskig självkänsla

  1. Per
    08/10/2017 at 10:17

    Men du är en tuff och cool tjej! Som du skrev tidigare om dig själv ”Den rubinröda rödklövern är en okomplicerad och pålitlig ledare. Du är en riktig överlevare som lever i nuet, tar för sig och värdesätter konkreta och realistiska behov. Självgående och självsäker gillar du att interagera med andra och ha roligt. Vissa rödklöver är begåvade med mer tur än andra, så kallade fyrklöver. Du tycker om öppna landskap och hittas ofta på ängar, därav kommer det latinska namn pratense Linné gav dig.”

    Ju äldre man blir desto fler misstag har man haft möjlighet att göra. Det kallas erfarenhet. Jag grämer mig givetvis också över saker jag gjort men jag försöker se lärdomen i det istället.

    Att tänka att man är en bluff är vanligt, kallas för ”The impostor syndrome”. Läs åtminstone inledningen: https://en.wikipedia.org/wiki/Impostor_syndrome

    Kram,
    P

    • Thowe Wagner Larsson
      08/11/2017 at 11:57

      Tack Perty. Uppskattar din kommentar. <3

  2. J
    08/10/2017 at 19:36

    Vad jobbigt! Vet precis hur det är. Började läkarprogrammet för ett år sen nu precis. Innan jag fick antagningsbeskedet (12 juni 2016) att jag kom in så var jag så himla lycklig. Jag hade träffat mitt livs kärlek och var bara sund och mådde bra, även om jag jobbade på två extrajobb där jag inte alls trivdes så var jag så lycklig.
    Dagen efter antagningsbeskedet så mådde jag jättedåligt. Ville jag verkligen bli läkare? Mitt resultat på HP räckte inte, det fanns ju så många bättre (ja du hör, jag jämförde mig tom med andra).
    Första dagen på KI så blev vi först varnade för att man kan känna sig som en väldigt liten fisk i en stor damm. Därefter skröts det om att vi går på utbildningen som flest sökte till och som har högst antagningskrav, samt KIs höga ranking av universitet i världen. Visste inte om jag skulle vara stolt (lite absurd situation också). Det var ju jäkligt häftigt det han sa, men varför kändes det inte alls så? Jag har inte kunnat vara stolt en dag att jag kom in. Delvis så skäms jag så att jag rodnar när någon i klassen tycker att det är bättre att gå läkarprogrammet än något annat program (kom igen liksom), samtidigt så vill jag vara glad och stolt eftersom att det är något som JAG kämpat för (och inte i jämförelse till något annat). Det har varit ett sjukt tufft år. Jag skippade att göra första terminstentan (sköt upp den pga så otroligt mycket press och jag mådde för dåligt, i samband med att jag började bearbeta min barndom just då heja heja). Helt ärligt var kursen bland det tråkigaste jag läst och jag ifrågasatte om jag gjort rätt val.

    Det har gått nästan ett år och det är inte förrän nu som det har vänt. I efterhand kan jag se att jag behövde gå igenom det här. Det där jäkligt tuffa. Jag har förändrats och vuxit så mycket. Jag tycker att skolan är så otroligt rolig och jag börjar äntligen landa i mig själv igen och har vuxit i många fina kvaliteter.

    Ofta är det väl så. Det där med utveckling. Det kommer inte enkelt. Om jag har förstått dig rätt Thowe så kommer det att släppa. Så jäkla bra att du vågar prata om det! Skäms inte för det! Verkligen beundransvärt och att du kan blotta dig så betyder väl ändå något. Du har skrivit lite om en tuff period och att du stått inför vissa val, ja men då kanske det inte är så konstigt. Någonting händer inom dig och du grubblar för att ta reda på det.
    Släpp pressen på dig själv! Lättare sagt än gjort, men fan så tröttsam den är, eller hur?
    Känner igen mig så mycket. Hur allting kan vridas till något negativt. Det är som att man inte litar på sig själv och det man känner och tycker.
    Du verkar dock vara bra på det, men ge dig tid för reflektion kring detta. Ge dig tid att göra det du mår bra av och låt dig lyckas med det som betyder för dig. Och låt det vara okej.
    Pratar lika mycket med mig själv nu känner jag och det här var nog den längsta kommentaren i hela världen. Men den ska du ha.
    Kram

    • Thowe Wagner Larsson
      08/13/2017 at 22:11

      Tack Johanna! För att du kommenterar och för att du lägger ner tid på att berätta om dig själv och skicka kärlek. Uppskattar verkligen dina fina kommentarer som du lämnar då och då <3 <3 KRAM!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *