En kväll på akuten, att aldrig vara 100 % och perfekta ägg

kokt-aggGod morgon vänner!

När jag vaknade imorse låg jag i samma position som jag låg i när jag somnade, lär med andra ord ha sovit rejält djupt… : ) Vi sitter och tittar på Vinterstudion och äter frukost i lugn och ro innan dagen sätter igång på riktigt. Vi fick aldrig en tid i tennishallen så matchen blir framskjuten. Kanske like bra, haha!

*

Många planer den här vecken har blivit inställda, komiskt när jag skrev en veckoplanering i början av veckan. I torsdags skulle jag träffa halva familjen på Himlen och äta Fars dag-middag och fira min extrapappa. Det blev istället en kväll på akuten till följd av en veckolång sejour av magproblem.

Allt pekar på magkatarr så nu har jag fått stränga order om kost, sömn och att stress mindre samt ska ta medicin i en vecka. Efter att ha gjort alla undersökningar och pratat med en läkare fick jag åka hem, hungrig av att inte ha ätit något på sex timmar (ifall det skulle krävas en akut operation på plats). Åkte då till ett nattöppet apotek för att hämta ut medicinen och efter 30 minuter i kö säger apotekskvinnan att läkaren inte har skickat något recept. Det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Gick ut, ringde Kajsa, grät i ett par minuter och åkte hem sen och grät typ resten av kvällen.

Jag är fruktansvärt tacksam och glad över att jag är frisk i det stora hela men jag är också så förbannat trött på att det alltid är något med min kropp. Min rygg, mina ljumskar, mitt knä, min huvudvärk, min mage… Det tär på energin. Och det är jobbigt, för jag är rädd för att inte bli tagen på allvar. Som att jag bara klagar över minsta lilla. Jag vet ju att de allra flesta så småningom blir trötta på människor som alltid har något problem, som aldrig är hundra och som alltid har något som är fel. Det gör att jag drar mig för att faktiskt berätta när något är knas. Även om jag egentligen vet att det är bättre att vara ärlig.

Men det hade samtidigt kunna vara så mycket värre och jag är lycklig i det stora hela. Varken jag eller någon av de människor jag bryr mig om och älskar är sjuka och det betyder allt. Då kan jag tåla att jag har, i det stora hela, enbart skavanker som kräver att jag anstränger mig för att tänka positivt. 

Share:

4 Kommentarer

  1. Frida
    11/19/2016 / 14:58

    Jag fick bara lov att kommentera :) Jag känner så igen mig! Jag är verkligen en frisk person, men när jag väl har något så är det ”rejäla” åkommor om man kan säga så. De senaste åren har det varit något ”stort” per år (typ infektioner), och sjukvårdare har attityden ”sluta träna så går nog överansträngningen bort” (när det absolut inte handlade om det och jag fick gå 6 veckor med problem i fötter och ben ;( ), och ”du är inte svullen” (fast min ena fot var mycket större än den andra). Det gör lite att man helst inte vill söka hjälp utan att man känns hypokondrisk :/
    Krya på dig! Du har en fantastisk blogg, inte många som har det trots stort utbud :P hehe

    • Thowe Wagner Larsson
      11/29/2016 / 22:30

      Tack Frida <3 <3 <3

  2. Emma
    11/20/2016 / 10:03

    Måste börja med att säga att jag gillar blandningen i din blogg och ditt sätt att skriva på! Jag brukar inte vara den som kommenterar men nu när jag läste dina problem så kände jag bara att jag ville säga något. Ta han dom dig och se över stressorer. De symtom du skriver kan mycket väl vara stressrelaterade fast de visar sig som fysiska! Kram på dig och krya på dig!

    • Thowe Wagner Larsson
      11/29/2016 / 22:30

      Du är bäst. Tack <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *