Från femårig flickspoling till att ha världen under fötterna

Året var 1996. Kanske 1995. Jag var 5-6 år gammal och befann mig på min första ishockeymatch någonsin. Tillsammans med mor, far och lillebror satt jag på de röda plaststolarna i Globen och såg Sverige-Finland i vad som då hette Sweden Hockey Games. Jag minns att några äldre herrar, med sittplats några rader bakom oss, repeterat skrek ”Suomi!”. Redan då syntes ett av mina starkaste personlighetsdrag; nämligen att jag inte räds att ta en ledarroll. Med några få levnadsår i bagaget ställde jag mig upp och vrålade ”SVERIGE!” varpå jag klappade händerna, klapp klapp klapp – ”SVERIGE!”. Snabbt fick jag med mig de närmaste bänkgrannarna och snart vände människorna på raderna nedanför på huvudet för att se vad det var för flickspoling som skrek från ovan. Jag vägrade dock ge med mig och trots att de finländska herrarna skrattade lite åt mig fick jag snart med mig tillräckligt många svenska supportrar för att vi skulle bidra till en ekande hög hejarklack – i Globen. Detta var på den tid då publiken faktiskt gav ifrån sig ett knyst, ska man väl tillägga.

Som tonåring var hockey ett av mina allra största intressen. På internetforumet Lunarstorm hade jag svarat ”In Peter Forsberg we believe” som religiös åskådning. På mina väggar hängde bilder på Henrik Lundqvist och i köket i lägenheten jag senare flyttade till fanns en svartvit närbild på Emil Kåberg, Håkan Loobs biografi i bokhyllan och givetvis ett antal supportertröjor och -halsdukar runt om i lägenheten. Jag bar den lila matchtröjan med stolthet och målade mina femtonåriga kinder med lila och gula kulörer inför varje hemmamatch. Jag hade än ej börjat dricka kaffe men sa alltid att Löfbergs Lila var den kaffeböna som smakade som allra godast. När jag bodde hemma hade mamma, inför varje match, dukat fram mörk choklad och nötter i vardagsrummet där vi satt och skrek åt domare och hejade på vårt lag. Det är en av de bästa vardagsminnena jag har. När Färjestad blev Svenska Mästare 2009 var mamma och jag på plats, tack vare att jag hade övertygat henne om att vi skulle se både match fyra och fem i Karlstad. Oavsett hur det gick i match fyra. Jag såg på när mamma blev intervjuad av en reporter från NWT som fascinerat lyssnade på hur hennes hockeyintresse hade fötts. När Jörgen efter guldet, iklädd enbart hockeyutrustning för underkroppen samt med guldmålad om än naken överkropp, skred ut på isen för att motta publikens hyllningar stod mamma och jag, sida vid sida, och skrek och jublade. Jag minns hur vi gav blanka fan i att komma hem till lägenheten i rimlig tid och istället placerade oss i den långa rad av bilar som bildades utanför arenan där varje bil hade samma tanke som vi. Med tutor, halsdukar, flaggor och vimplar hade denna kö blivit en lång Färjestadkarneval där ingen hade bråttom någon annan stans. Jag minns en kall höstkväll för ett par år sedan, efter en hemmavinst på ärkerivalerna HV71, hur mamma och mormor stod och dansade i mormors kök medan de sjöng Färjestadramsor.

På gymnasiet började mina journalistiska drömmar att ta fart. I takt med att hjärtat både gav plats och samtidigt blev krossat både en och tre gånger gav det inspiration till att författa texter i syfte att förmedla en känsla. Skrivandet blev min räddning och under många nätter har jag suttit som i trans med enbart de svarta bokstäverna som sällskap. Jag upptäckte att jag var rätt duktig på det och kunde plita ned inte bara hur extremt smärtsamt ett uppbrott kan kännas utan även få en sport-ointresserad tjej att tycka en dragning på offensiva blå verka magisk.

Inom mig har det alltid funnits en dröm om att jobba med text och sport. Efter 10 dagar i Amerikas mecka New York, fick jag än mer sug. Dagligen släpade jag med mig mitt resesällskap till den NHL-relaterade butik på Avenue of the Americas för att insupa atmosfären. Jag spenderade mer pengar i den butiken än någon annan (då är klassiker som Victoria’s Secret och Forever 21 inräknade). När mitt resesällskap trotsigt sa att hon ”hellre la pengar på Sex and The City-touren än en hockeymatch” kunde jag inte bry mig mindre. Jag köpte min biljett till New York Rangers-Toronto och begav mig ensam mot The Garden för att få se hockey i världsklass. Det var en otroligt fantastisk upplevelse och New York Rangers vann med 7-2. Det var en av de bästa kvällarna i mitt liv och jag var så stolt över att jag inte hade låtit något stoppa mig; varken någon annans åsikt eller det faktum att jag skulle spatsera ensam på New Yorks gator under kvällstid.

När vi i klassen diskuterade vår första praktikperiod som kommer att äga rum i slutet på januari nästa år, var min första tanke: ”tänk stort”. Jag valde att satsa på New York. Det spelade ingen roll vad jag skulle göra, men jag ville över pölen. Tyvärr blev det ingen verklighet av drömmen men det gav istället något än mer fantastiskt.

Efter att ha dammsugit mitt nätverk och i huvudet funderat över vilka som skulle kunna erbjuda vad, bestämde jag mig för att följa hjärtat. Jag fullkomligt sket i vad lärare och andra människor i min närhet sa att jag skulle göra och gick istället den väg som har lett mig rätt sedan 5-6 årsålder.

Att följa sitt hjärta och att fatta beslut efter vad som känns rätt i magen har lett mig till att jag nu kommer få göra min drömpraktik. I slutet på januari kommer jag att titulera mig som Social Media Strategist på NewsMe och arbeta med tunga företag som Hockeysverige, FotbollDirekt, ShapeLink och Elite Prospects. Jag kommer att ha ett stort ansvar, lite större än vad jag är bekväm med – men som ändå är perfekt ur utvecklings- och motiveringssynpunkt. Under vinter-OS kommer jag arbeta med ett varumärke som ögon världen över riktas på. Jag har varit rädd och nervös, tvivlat på om jag verkligen kan landa dessa projekt. Men jag vet ju, innerst inne, att jag är rejält duktig på det jag gör. Och att allt löser sig om man följer sitt hjärta – en sådan otrolig kliché men så sanningsenlig – så blir allting bra. Vi leder oss själva till vår egen framtid. Och jag håller som bäst på att skapa min.

Tankar kring premiärmatchen mot Örebro

På lördag, om ynka två dagar, är det äntligen dags. Skridskor slipas, klubbor testspelas, tejp viras om, vattenflaskor fylls, kepsar böjs, rutiner påbörjas och ljumskar stretchas. Utanför isen är det mer eller mindre på samma sätt; om än något annorlunda förberedelser. Spelschemat skrivs in i kalendern, bakgrundskoll av nya spelare fixas och detaljläses, inlärning av tröjnummer påbörjas, kommande bortamatcher som spelas i närheten av Stockholm skrivs in med versaler och tågresor bokas.

Vad jag talar om är givetvis SHL-premiären. Färjestad tar sig an lillebror Örebro hemma i, vad som numera heter, LA. Löfbergs Arena. Mellannamnet Lila har de suddat bort och enligt mig är det ett förträffligt val. Jag har aldrig riktigt tyckt om att säga ”LLA”.

Det förväntas, nej förlåt – det kommer att bli en fest. Om jag känner föreningen och supportrarna rätt kommer staden att vibrera redan från gryning fram till slutsignal och även därefter. För givetvis finns inget annat än vinst. Jag förväntar mig ett tifo i världsklass och en ljudnivå som symboliserar ”VARNING”. En avsaknad av klappor och ett hav av klappande händer.

Färjestad är en speciell klubb. Det är en klassisk förening, en klubb som har allt. Det är inte för inget som klubben i folkmun kallas för Familjen. Eller Mästarklubben, för den delen. Hela nio SM-guld kan man stoltsera med. Färjestad. Verksamma föredettingar, NHL-spelare, en väl fungerande och konkurrenskraftig juniorverksamhet, en supporterförening med hjärtat på rätt plats. Färjestad är en så jävla vacker klubb.
På lördag tar vi emot lillebror Örebro och det kommer att smälla. Hårt. Det kommer inte bli lätt för Örebro att vistas i svensk hockeys finrum, det ska de veta. Färjestad kommer att visa vilka som bestämmer.

 

Vanligtvis besöker vi Karlstad en handfull gånger per år och ser alltid till att pricka in de helger när de spelar hemma. Med tanke på att min mor och styvfar beslutade sig för att skrota den svenska drömmen om en sommarstuga, och istället köpa en liten bostadsrätt i centrala Karlstad, kan man tycka att vi är där allt för sällan. Det tycker jag med. Men någonstans ska vardagen, med allt vad det innebär, finnas och orkas med. Förra säsongen var jag nybliven lägenhetsägare och inför den här säsongen är jag nybliven student. Att säga att cashen inte riktigt flowar som jag hade önskat är en underdrift. Som tur är har jag en mor som är så passionerad till denna sport och förening att jag kan lösa det på annat sätt. Lördag. Färjestad.  Nu jävlar.