Konst- och kulturscenen i Italien mellan de två världskrigen och stirrande italienare

Söndag. Jag vaknar riktigt tidigt och det fiktiva skärpet som har dragits åt runt min skalle skvallrar om att jag har sovit alldeles för lite. Mycket riktigt, en snabb titt på mobilklockan – 07:04. Drygt en timme plus på sömnkontot alltså. Somnar om och sover oroligt i fyra timmar till innan regnet väcker mig för en sista gång.

Runt köksbordet möts vi tre, bland rostade croissanter och yoghurtskålar. Påminner varandra om de olika scenarion och händelser som skedde bara några timmar tidigare, går igenom fotoalbumet och kortfilmerna i telefonerna och skrattar så tårarna rinner.

Vi kommer iväg sent. Vid halv två beger vi oss till tunnelbanan för att åka vidare till Fondazione Prada som just nu har en utställning om konst- och kulturscenen i Italien mellan de två världskrigen. Jag faller direkt. Att se en konstutställning ligger oftast inte i mitt intresse, men i fall likt detta – när man får se konsten i ett större sammanhang – är det något annat. Kanske är det också i vilken form som konsten kommuniceras som avgör mitt intresse. Det skrivna ordet har alltid lockat mig mest och här finns det massor. Jag slukar informationshäftet och smyger upp bakom Therese och Amanda med korta meningar om just den tavlan eller just det årtalet. Utanför öser regnet ner och det är dags att gå till nästa del av utställningen.

I en av de stora salarna ser vi en gigantisk “skulptur” av en man i brygga. Exakt allt med den är vidrigt, titta in detaljerna. Den väcker avsky och det är säkert meningen med.

• • •

Vi börjar bege oss hemåt och försöker köpa biljetter i tunnelbanan med våra betalkort. Ingen av maskinerna accepterar något annat än kontanter, något vi vägrar ta ut när vi utanför bankomaten möts av en man som biter sig i läppen och tittar smilandes på oss. Vi ger upp och går till nästa tunnelbanestation istället. Vi möts av samma imbecilla biljettmaskiner och inser att om vi vill klara av det här behöver vi få i oss mat.

– En dubbel cheeseburgare, tack!

Nej, det är inte riktigt i samma kategori som tidigare måltider men burgaren fyller sin funktion. På vägen hem kommer vi på att vi ju inte ens har ätit någon gelato än – och imorgon åker vi hem! Med mätta magar beställer vi en varsin och vi är troligtvis de enda i Milano som slurkar glass när det fullständigt spöregnar runt omkring oss.

• • •

Nu börjar tiden springa iväg och vi gör oss i ordning för resans sista middag. Sedan tidigare har vi en reservation på Da Giacomo, även denna restaurang har vi blivit tipsade om vid ett flertal gånger.

Som en liten aptitretare serveras en bit pizza och vi väljer därefter ett tyngre vin på glas att dricka till vår varmrätt. Vårt bord står i en rät linje med utsikt mot och från köket, något som kanske hade varit trevligt men som i detta fall bara väcker obehag. En av männen där inne stirrar obehindrat på oss och väjer inte med blicken när jag stirrar tillbaka. Jag känner mig så uttittad att jag, när det har skett 6-7 gånger (!), ropar “VAD!?” mot honom och blänger ursinnigt. Han håller fast min blick innan han vänder sig om och därefter sker det inte mer.

Alla tre beställer in hummerpasta och avslutar restaurangbesöket med en limoncello. Kyparen frågar om han får “offer us a limoncello” vilket vi tre tolkar som att han vill bjuda på en liten shot limoncello efter maten. En vanlig företeelse i Italien och vi vill inte verka otacksamma. Vi tvekar men nickar av artighet med orden “but just a small one, please”.

In kommer tre stora shots och vi smuttar på dem medan vi tittar på notan som sedan tidigare är beställd. Kanske är det vi som inte är med i matchen, men limoncellon står med och vi betalar förbryllat för måltiden medan vi gör oss i ordning för att gå.

Helgen är över och imorgon är det dags att åka hem igen. Vi packar det sista, borstar tänderna och innan jag somnar tänker jag på hur glad jag är som väljer att prioritera resor i mitt liv. ♥

Ett regnigt Milano och efterfest på en stängd bar i Navigli

Jag vaknar tidigt på lördagsmorgonen och ser i vår gruppchatt att Therese, som ligger i rummet bredvid, har varit vaken i flera timmar. Kaffesuget är nog så påtagligt och vi bestämmer oss för att gå ut  och köpa hem frukostkaffe från någon av espressobarerna i närheten. Regnat smattrar mot paraplyt när vi arm i arm sicksackar mellan de djupa vattenpölarna som bildas där gatorna är något ojämna, men trots temperaturskillnaden från gårdagen är det ingen av oss som fryser. Några minuter bort ser vi en öppen deli och istället för att ta med oss kaffet och gå raka vägen hem sätter vi oss på uteserveringen som en belägen under tak i några minuter. Regn är kanske inte något man önskar sig på sin semester, men det är ändå något befriande i att stora droppar vatten faller ner mot marken och sköljer bort gårdagens spår.

• • •

Frukosten är serverad! Varm croissant med smält ost, lite chark och naturell yoghurt med färska jordgubbar. Och kaffe, såklart.

• • •

Vi vill se mer av staden och går tillbaka till Galleria Vittorio Emanuele II som ligger vid Duomo di Milano. Här trängs människor som vill undkomma regnet med turister som vill fotografera den vackra gallerian.

Av en vän får jag tipset att äta lunch på vinbaren Signorvino, en restaurang även den med utsikt över Duomi di Milano. Det ser magiskt ut, men restaurangen vill inte ge oss ett bord på övervåningen om vi inte har bokat innan. Istället går vi tillbaka till gallerian och in på Marchesi 1814, ett elegant café med pistagefärgade väggar och lyxiga godsaker vart än ögonen tittar. Vi står först på väntelistan men när vi säger att vi gärna äter lunch får vi ett bord direkt. Vi jublar inombords och väljer att inte titta på den mängd människor som står i hallen och väntar på att få sig en plats. 

Vi beställer in bubbel direkt och tittar på menyn. Till min förtjusning ser jag den enkla rätten Prosciutto di Parma och buffelmozzarella. Den blir det.

– Mmm…

Jag blir nästan lite till mig när jag tar första tuggan av den salta skinkan och den feta, milda osten. Det här är resans godaste måltid. I det enkla finns det goda. Så sant som det är sagt när det gäller kvalitétsråvaror.

Men vi vill inte lämna Marchesi än. Vi önskar att få se dessertmenyn och får till svar att alla efterrätter finns att se och välja mellan i en glasmonter lite längre bort. De är så många till antalet, men vi enas snart om en varsin. Amandas tiramisu vinner överlägset.

Bredvid oss sitter en italiensk familj med ett litet barn som är så tyst och skötsamt att det är oundvikligt att inte låta diskussionen utvecklas till hur vi tror att vår enskilda framtid kommer att se ut. Trots, eller kanske tack vare, att vår fina vänskapstrio är på helt olika platser i livet mynnar de olika frågorna och svaren ut i nyfikna följdfrågor och intressanta tankegångar. Tänk när vi sitter så här om tio år, undrar vart i livet vi är då. Vilka minnen lyser starkast, vilka har vi närmast oss och hur ser våra drömmar och närmaste planer ut?

• • •

Regnet lämnar ingen vidare inspiration till våriga och färgglada outfits, istället känns helsvart med huvudbonad som ett klockrent val. På caféts toalett är såväl golv, väggar och tak klädda med grön marmor och när jag kliver in i ett av utrymmena står det en äldre dam därinne och ursäktar sig.

– Jag skulle bara fotografera väggarna, säger hon.

• • •

Vi betalar, tackar för oss och går i butiker som ligger i närheten. Med oss hem har vi sedan en handfull nya klädesplagg som hängs upp på galgar och in i garderoben direkt. Kanske är det vädret som gör det, eller alla nya intryck, men en stunds vila låter bra i allas öron och i någon halvtimme är det för en gångs skull tyst i lägenheten.

• • •

Kvällen kryper närmare och vi har bordsbokning på restaurang Dry. Flera personer, både vänner och kända fotbollsspelare, har tipsat om restaurangen och förväntningarna är höga. Men först öppnar vi kylskåpsdörren, korkar upp en flaska prosecco och blandar en varsin Aperol Spritz medan vi gör oss i ordning för kvällen.

– Vi kör ett drinkspel!

Vi blir barnsligt pirriga av ordet drinkspel, trots att ingen av oss har yttrat det på säkert flera år. Kanske är det just därför antalet alternativ på just drinkspel är lika med noll och det enda vi kommer på är leken “Jag har aldrig”. Vi inser att vi ju faktiskt vet det mesta om varandra och att hela idén med leken fallerar.

Ett par glittriga byxor senare och jag är redo att gå!

• • •

Vi tar en Uber till Dry och får vårt bord. En fyra längst in i restaurangen, så långt bort från baren man kan komma och där Italiens samtliga barnfamiljer har parkerat sig. Nog för att ingen av oss i sällskapet har några problem med de yngre, men en lördagkväll vill vi ha puls och inte i den bemärkelse som småbarnsföräldrar pratar om. Servitören kan ingenting göra, säger hon. Tur att italienska män lyssnar bättre. Snart sitter vi på en betydligt bättre plats i restaurangen och alla är nöjda och glada – säkert även småbarnsföräldrarna.

Dry har rykte om sig att servera den godaste pizzan i Milano och självklart är det precis det vi beställer. Jag adderar parmaskinka på min pizza och när vi tar första tuggan är det som att den kulinariska pizzaguden smeker våra smaklökar. Lördag har hittills varit en mycket bra matdag, vill jag konstatera.

En drink efter maten samtidigt som vi spanar in vad Italiens singelmän har för sig i Happen-appen som någon vid bordet har. En annan servitör har ordnat platser vid baren åt oss och där bestämmer vi oss för att lite senare ta en Uber till Navigli, ett mysigt område med en flod rinnandes rakt igenom. Milanos Venedig, enligt en del.

Regnet öser ner och väl i Navigli hopar sig barerna och uteserveringarna längs med väggarna. Ingen ser egentligen mer mysig ut än den andra, men av någon anledning fastnar vi för en särskild och rusar in. Här är energinivån hög och vi rycks med. Italienska hälsningsfraser ropas ut, vi väljer baren som sittplats och prosecco hälls upp i glas. Livet är roligt och på italienska är det ännu bättre.

Kvällen går och runt halv två tackar de sista gästerna för sig och baren stänger. Dörrarna är förseglade, alla utomhusmöbler är ställda längs väggarna inomhus och i baren är vi ett halvt dussin människor som helt plötsligt har efterfest. Först tidigt på morgonen somnar jag nyduschad och trött i min säng. Tur att vi tog en tidig kväll i fredags.

– Un Aperol Spritz, grazie!

Vid Duomo di Milano finns en känd terrass, Terrazza Aperol, som vi har spanat in sedan längre. Med utsikt över katedralen är den ett givet tillhåll för gäster som törstar för både Aperol och solstrålar. Givetvis ställer vi oss i kö och håller tummarna för att vi ska få ett bord på uteserveringen.

– Kom med här, vi har en trea ledig.

Uteserveringen är relativt liten, eller så är det känslan man får när det bara är tillåtet att dricka drinkar där ute om man har ett bord. Himlen är blå och där vi sitter når knappt vinden. Istället är det vinterbleka armar som blygsamt blottas när värmen från solen är för påtaglig för att bära lager på lager.

Det är så tillfredsställande att sitta här att hälften vore nog. Vi skrattar åt allt och gång på gång utbrister vi hur härligt vi har det. Det är som att all världens hårda kanter och djupa suckar är raderade ur våra liv. Och inte är det Aperolen som gör sig påmind, nej, det är bara genuin glädje av att befinna sig i nuet.

• • •

Solen går snart runt hörnet och vi börjar sakta röra på oss för att gå tillbaka till lägenheten. Men först går vi förbi en liten matbutik för att handla frukost, prosecco och vatten. Att handla så kallade semesterförnödenheter är så… mysigt.

• • •

Den tidiga morgonen gör sig påmind och inte är det till vår energinivås fördel att vi har tagit in nya intryck och njutit av vin i solen. Medan tjejerna duschar går jag ner till espressobaren på samma gata. Kvinnan bakom disken kan ingen engelska, men vi förstår varandra och jag gör henne sällskap i några minuter medan jag dricker min cappuccino på stående fot. Ingen långfika här, inte.

• • •

I lägenheten dukar vi upp lite plock och äter en lättare middag innan vi ger oss ut. Vi har ingen restaurangbokning ikväll utan vill vara spontana. Det slutar med en mysig deli som säljer färska råvaror i samma lokal. Här äter vi pasta, dricker rödvin och beslutar oss för att strunta i den där sista baren och istället gå hem och sova. Något som visade sig vara klokt, med tanke på vad lördagen bjöd på.

Snipp, snapp, snut så var denna fredag slut!

Vi åker till Milano! Missar nästan flyget och möts av solig vårvärme

Runt 05:15 i fredags morse stod en taxibil utanför porten med två trötta men peppade tjejer inuti – mot Arlanda! Vi åt frukost i lugn och ro, gick lite på Apoteket och passade på att gå på toaletten när vi hörde hur personalen ropade ut att det var Final Call för 06:55-flyget mot Milano. Vi hade helt glömt bort tiden och fick springa längs hela terminalen för att komma till rätt gate. Med andan i halsen var vi de sista resenärerna på flygplanet men nu var vi äntligen på väg.

• • •

Femton minuter innan vi landar är jag den enda som är vaken. Ur högtalarna ropar piloten ut att det är tio grader varmt och strålande väder i Milano. Utan att tänka mig för ger jag ifrån mig ett spontant glädjetjut vilket den italienska farbrorn på raden bakom skrattar lite åt och försöker göra ett likadant. Jag ler åt honom och väcker tjejerna. Berättar den härliga nyheter och vi är så uppenbart svältfödda på sol och vårvärme eftersom vi alla tre knappt kan sitta still i väntan på att få känna lite sol mot huden.

• • •

Det är enkelt att ta sig till området där vår Airbnb-lägenhet ligger. Milanos alternativ till Arlanda Express tar oss för 13 euro in till citykärnan där vi tar tunnelbanan en station för 1,5 euro. Enkelt att hitta, trafiken flyter på bra och när vi kommer upp från underjorden stannar vi till och tittar upp mot solen alla tre. Klassiskt beteende om man är svensk och vi skäms inte ens när förbipasserande tittar på oss. Vi är på plats halv tolv och har möjlighet att lämna våra väskor i lägenheten och fräscha till oss vid 13. Då kommer nämligen städarna och vid klockan 15 får vi checka in på riktigt.

Att slå ihjäl dryga timmen i ett soldränkt Milano är enkelt. Bara ett stenkast från tunnelbaneuppgången hittar vi rätt – en uteservering med uppställda glasväggar som skydd mot eventuell blåst, men med öppet tak för solens varma strålar. Vi slår oss ner direkt.

– En Aperol Spritz, tack!

Det mest givna when in Italien är såklart med på resans första beställning. Här äter vi en variant av brunch och är sådär härligt fnittriga som man bara blir när det känns som att hela kroppen bubblar av glädje och förväntan.

• • •

Tiden går snabbt och vi blir lätt stressade när vi ser att klockan är 12:57. Knappt fem minuter från uteserveringen ligger en smal tvärgata där vespor trängs med mindre bilmodeller, en espressobar och den högsta porten jag sett. Här ligger vår lägenhet. Kanske är det en kulturell grej, men att vi stressar och har dåligt samvete för att vi är någon minut sena gör ingenting när mannen med nyckeln dyker upp först tio minuter senare.

En stor tvåa i centrala Milano är vårt hem för de kommande dagarna. Högt i tak, med dörrar och skåp i mörk teak och genomgående stengolv i grön marmorering längs hela lägenheten. Längst in, i ena sovrummet, sträcker sig en tvådörrarsbalkong från golv till tak. Jag vågar gissa på att den bräcker 4,5 meter. Fönsterbrädena är djupa och har utan tvekan plats för både två och tre personer. Vi som inte ens mindes hur lägenheten såg ut blir väldigt positivt överraskade. Här laddar vi mobilen, testar solglasögon, byter om och njuter av att ha balkongdörrarna på vidgavel i mitten på mars.

• • •

Det är dags att möta Milano. Överallt finns det något att föreviga med hjälp av mobilkameran.

Av en slump väljer vi vänster istället för höger när vi kommer ut från vår tvärgata och bara några minuter senare tonar Duomo di Milano upp sig mot himlen. Hon är gigantisk – magnifik och häpnadsväckande på samma sätt. Jag blir hänförd och kommer på mig själv att stirra på alla de hundratusentals detaljer som ryms i bara fasaden.

Här finns en känd terass, Terrazza Aperol, som vi har spanat in sedan längre. Med utsikt över katedralen är den ett givet tillhåll för gäster som törstar för både Aperol och solstrålar. Givetvis ställer vi oss i kö och håller tummarna för att vi ska få ett bord på uteserveringen.

– Kom med här, vi har en trea ledig.

Möta våren i Milano

Det är fortfarande vinter, men vi är på rätt sida av den. Så småningom börjar vi också märka av att ljuset är på ingång och om några månader börjar luften bli mer ljummen. Och om två månader möter jag våren i Milano tillsammans med två av mina bästa vänner.

Minns ni detta inlägg från februari förra året? Det tog oss lite längre tid än väntat men nu har vi tagit tag i saken och bokat en resa! Det blir inte Paris, däremot…

MILANO!


När vi skulle bestämma resmål skrev vi olika städer vi kunde tänka oss att besöka. Sedan valde var och en tre favoritstäder. Alla tre av oss valde Berlin, Budapest och Milano av de alternativ vi hade tagit fram från början. Eftersom vi ska resa under tidig vår ville vi dock försöka solsäkra oss så gott som möjligt så det slutade med Milano. Så jäkla kul!

Jag har aldrig varit där och tar tacksamt emot smultronställen från er beresta läsare. Alltifrån restauranger till vackra byggnader!

Dröm att åka iväg med dessa babes!

Förresten, vad googlar ni när ni letar efter tips inför en resa? Googlar ni “Restips Prag” (till exempel) eller något mer specifikt? Problemet, om man vill se det så, är att en sådan sökterm ger mig sökresultat på rese- och turistsajter, sällan tips jag tar åt mig. Däremot, om jag googlar restips, resmål och ordet “blogg” får jag mer personliga tips. Om bloggaren är likt mig i övrigt kommer jag säkert att gilla hens tips bättre än vad en turistförening tipsar om. Tänk er själva, i Stockholm tipsar turistföreningarna om Vasamuseet och kungahuset. Bloggare tipsar om att se hockey på Hovet, dricka vin på TAK och ha picknick i Humleparken…

Jag ser så mycket fram emot att se vacker arkitektur, dricka gott vin, titta på konst, äta god mat och vem vet – klackarna kommer inte stanna hemma i alla fall. Åh, kan det bara bli vår nu!

• • •

This calls för ännu en resekategori: Milano 2018. Jag gör en ny kategori till varje resa jag gör och vill ni läsa mer om någon speciell resa håller ni bara muspekaren över “Resor” i menyn och väljer underkategori.