Första riktiga vårdagen ☀️

När vi var i Karlstad hyrde vi en liten stuga som ligger längre upp på mormors gata. Mamma och Per sålde ju sin lägenhet för några år sedan, så nu för tiden är det hotell, stuga eller släktingarnas hem som gäller. Stugan fungerar superbra förutom att jag alltid tror att det spökar eftersom det låter överallt, haha.

Hur som helst! Efter 5-6 timmars sömn klev vi upp och gjorde oss i ordning för frukost hemma hos mormor. Solen sken och det kändes som att det skulle bli en riktigt varm vårdag. Vilket det också blev, men mer om det sen!

Lyx att komma fram till ett dukat frukostbord!

Vi skulle äta lunch med nästan hela släkten vid tolv, så efter frukosten passade vi på att springa ner på stan och gå lite i butiker. Jag hittade bland annat en superfin klänning från Samsøe & Samsøe på 70% rea. Heja!

Innan vi gick till min moster och morbror som höll i lunchen ville vi köpa med oss något. Insåg att det är pionsäsong redan. ÄLSKAR ju pioner. Det får bli en bukett hem hit i veckan!

Vi köpte med oss blommor och ostbågar som vi knöt ihop till ett paket. Min moster älskar nämligen ostbågar, hehe…

Till lunch serverades en riktigt mumsig soppa med trattkantareller. Älskar allt med kantareller! De gav också ett grymt tips: strö över parmesanost och ringla olivolja över soppan. Det blev såå gott.

Sedan sa vi hej då och vi hälsade på min moster Tina på stan. Därefter var suget efter en drink i solskenet så påtagligt att vi bestämde oss för att sätta oss på en uteservering. Kan det här ha varit den första absoluta vårdagen? Tror nog det. Vädret var magiskt! Vi hamnade spontant på samma ställe som Bitta, Johan och Gabriel (moster, morbror, styvkusin) och det slutade med att vi satt i solen i flera timmar och pratade. Eftersom jag träffar min släkt i Karlstad så sällan uppskattade jag verkligen att få mycket tid med dem. Det var en väldigt härlig eftermiddag.

Vi satt där nästan för länge, för sedan fick vi skynda oss tillbaka till stugan och göra oss i ordning inför kvällen. Vi skulle nämligen äta middag med mormor på Bröderna Olssons Elektriska nere på stan!

Mysig kväll och god mat – men vi alla var så trötta att vi skippade kvälllsdrinken ute på stan och gick hemåt vid halv nio. Resten av lördagskvällen såg vi på Gone Girl i stugan och åt sura Ahlgrens bilar. MYS!

Fredag: Roadtrip till Karlstad och Aperol Spritz till 02:30

I fredags var det en stor dag – jag publicerade “min” första kampanj online på Tele2! Hurra! Så fort vi såg att alla CTA:s fungerade och att det såg bra ut sprang jag ner till loungen där Jesper och Jocke väntade. Vi skulle nämligen åka på roadtrip till Karlstad!

I Arboga stannade vi till för middag och kaffe. Solen låg fortfarande på och nu är det ju inga tveksamheter längre. Det är vår!

När vi kom fram till Karlstad var klockan runt halv nio. Mormor sa att hon hade förberett lite dryck och käk, men jag trodde aldrig att hon hade gjort sig mödan att köpa hem Aperol! Vi har aldrig pratat om Aperol eller så, men följer man mig och Jocke i sociala medier så är det ganska svårt att missa att vi dricker Aperol spritz rätt ofta, haha. Det har typ blivit “vår” drink. Så blev verkligen glad när mormor hade lagt märke till det inför första träffen med J.

Vi satte oss ute på hennes inglasade balkong och snackade i någon timme och drack Aperol spritz. Sedan åt vi lite kvällsmat; svamp- och baconpaj och drack rödvin. Vet ni vad? Efter kvällsmålet bytte vi till Rieslingvin (såklart!) och satt kvar och snackade om allt möjligt… Till klockan halv tre. HALV TRE! Då var det dags att kramas god natt och gå och lägga sig. Hade verkligen en av de mysigaste fredagarna på länge. Det finns så mycket att prata om och eftersom vi alla fyra är väldigt öppna av oss blir det väldigt intressanta diskussioner. Mormor kommer ju från Tyskland och hennes barndom skiljer sig väldigt mycket från våra. Och för min del är det intressant att ta del av mina rötter.

Bra start på helgen, helt klart!

Konst- och kulturscenen i Italien mellan de två världskrigen och stirrande italienare

Söndag. Jag vaknar riktigt tidigt och det fiktiva skärpet som har dragits åt runt min skalle skvallrar om att jag har sovit alldeles för lite. Mycket riktigt, en snabb titt på mobilklockan – 07:04. Drygt en timme plus på sömnkontot alltså. Somnar om och sover oroligt i fyra timmar till innan regnet väcker mig för en sista gång.

Runt köksbordet möts vi tre, bland rostade croissanter och yoghurtskålar. Påminner varandra om de olika scenarion och händelser som skedde bara några timmar tidigare, går igenom fotoalbumet och kortfilmerna i telefonerna och skrattar så tårarna rinner.

Vi kommer iväg sent. Vid halv två beger vi oss till tunnelbanan för att åka vidare till Fondazione Prada som just nu har en utställning om konst- och kulturscenen i Italien mellan de två världskrigen. Jag faller direkt. Att se en konstutställning ligger oftast inte i mitt intresse, men i fall likt detta – när man får se konsten i ett större sammanhang – är det något annat. Kanske är det också i vilken form som konsten kommuniceras som avgör mitt intresse. Det skrivna ordet har alltid lockat mig mest och här finns det massor. Jag slukar informationshäftet och smyger upp bakom Therese och Amanda med korta meningar om just den tavlan eller just det årtalet. Utanför öser regnet ner och det är dags att gå till nästa del av utställningen.

I en av de stora salarna ser vi en gigantisk “skulptur” av en man i brygga. Exakt allt med den är vidrigt, titta in detaljerna. Den väcker avsky och det är säkert meningen med.

• • •

Vi börjar bege oss hemåt och försöker köpa biljetter i tunnelbanan med våra betalkort. Ingen av maskinerna accepterar något annat än kontanter, något vi vägrar ta ut när vi utanför bankomaten möts av en man som biter sig i läppen och tittar smilandes på oss. Vi ger upp och går till nästa tunnelbanestation istället. Vi möts av samma imbecilla biljettmaskiner och inser att om vi vill klara av det här behöver vi få i oss mat.

– En dubbel cheeseburgare, tack!

Nej, det är inte riktigt i samma kategori som tidigare måltider men burgaren fyller sin funktion. På vägen hem kommer vi på att vi ju inte ens har ätit någon gelato än – och imorgon åker vi hem! Med mätta magar beställer vi en varsin och vi är troligtvis de enda i Milano som slurkar glass när det fullständigt spöregnar runt omkring oss.

• • •

Nu börjar tiden springa iväg och vi gör oss i ordning för resans sista middag. Sedan tidigare har vi en reservation på Da Giacomo, även denna restaurang har vi blivit tipsade om vid ett flertal gånger.

Som en liten aptitretare serveras en bit pizza och vi väljer därefter ett tyngre vin på glas att dricka till vår varmrätt. Vårt bord står i en rät linje med utsikt mot och från köket, något som kanske hade varit trevligt men som i detta fall bara väcker obehag. En av männen där inne stirrar obehindrat på oss och väjer inte med blicken när jag stirrar tillbaka. Jag känner mig så uttittad att jag, när det har skett 6-7 gånger (!), ropar “VAD!?” mot honom och blänger ursinnigt. Han håller fast min blick innan han vänder sig om och därefter sker det inte mer.

Alla tre beställer in hummerpasta och avslutar restaurangbesöket med en limoncello. Kyparen frågar om han får “offer us a limoncello” vilket vi tre tolkar som att han vill bjuda på en liten shot limoncello efter maten. En vanlig företeelse i Italien och vi vill inte verka otacksamma. Vi tvekar men nickar av artighet med orden “but just a small one, please”.

In kommer tre stora shots och vi smuttar på dem medan vi tittar på notan som sedan tidigare är beställd. Kanske är det vi som inte är med i matchen, men limoncellon står med och vi betalar förbryllat för måltiden medan vi gör oss i ordning för att gå.

Helgen är över och imorgon är det dags att åka hem igen. Vi packar det sista, borstar tänderna och innan jag somnar tänker jag på hur glad jag är som väljer att prioritera resor i mitt liv. ♥

Ett regnigt Milano och efterfest på en stängd bar i Navigli

Jag vaknar tidigt på lördagsmorgonen och ser i vår gruppchatt att Therese, som ligger i rummet bredvid, har varit vaken i flera timmar. Kaffesuget är nog så påtagligt och vi bestämmer oss för att gå ut  och köpa hem frukostkaffe från någon av espressobarerna i närheten. Regnat smattrar mot paraplyt när vi arm i arm sicksackar mellan de djupa vattenpölarna som bildas där gatorna är något ojämna, men trots temperaturskillnaden från gårdagen är det ingen av oss som fryser. Några minuter bort ser vi en öppen deli och istället för att ta med oss kaffet och gå raka vägen hem sätter vi oss på uteserveringen som en belägen under tak i några minuter. Regn är kanske inte något man önskar sig på sin semester, men det är ändå något befriande i att stora droppar vatten faller ner mot marken och sköljer bort gårdagens spår.

• • •

Frukosten är serverad! Varm croissant med smält ost, lite chark och naturell yoghurt med färska jordgubbar. Och kaffe, såklart.

• • •

Vi vill se mer av staden och går tillbaka till Galleria Vittorio Emanuele II som ligger vid Duomo di Milano. Här trängs människor som vill undkomma regnet med turister som vill fotografera den vackra gallerian.

Av en vän får jag tipset att äta lunch på vinbaren Signorvino, en restaurang även den med utsikt över Duomi di Milano. Det ser magiskt ut, men restaurangen vill inte ge oss ett bord på övervåningen om vi inte har bokat innan. Istället går vi tillbaka till gallerian och in på Marchesi 1814, ett elegant café med pistagefärgade väggar och lyxiga godsaker vart än ögonen tittar. Vi står först på väntelistan men när vi säger att vi gärna äter lunch får vi ett bord direkt. Vi jublar inombords och väljer att inte titta på den mängd människor som står i hallen och väntar på att få sig en plats. 

Vi beställer in bubbel direkt och tittar på menyn. Till min förtjusning ser jag den enkla rätten Prosciutto di Parma och buffelmozzarella. Den blir det.

– Mmm…

Jag blir nästan lite till mig när jag tar första tuggan av den salta skinkan och den feta, milda osten. Det här är resans godaste måltid. I det enkla finns det goda. Så sant som det är sagt när det gäller kvalitétsråvaror.

Men vi vill inte lämna Marchesi än. Vi önskar att få se dessertmenyn och får till svar att alla efterrätter finns att se och välja mellan i en glasmonter lite längre bort. De är så många till antalet, men vi enas snart om en varsin. Amandas tiramisu vinner överlägset.

Bredvid oss sitter en italiensk familj med ett litet barn som är så tyst och skötsamt att det är oundvikligt att inte låta diskussionen utvecklas till hur vi tror att vår enskilda framtid kommer att se ut. Trots, eller kanske tack vare, att vår fina vänskapstrio är på helt olika platser i livet mynnar de olika frågorna och svaren ut i nyfikna följdfrågor och intressanta tankegångar. Tänk när vi sitter så här om tio år, undrar vart i livet vi är då. Vilka minnen lyser starkast, vilka har vi närmast oss och hur ser våra drömmar och närmaste planer ut?

• • •

Regnet lämnar ingen vidare inspiration till våriga och färgglada outfits, istället känns helsvart med huvudbonad som ett klockrent val. På caféts toalett är såväl golv, väggar och tak klädda med grön marmor och när jag kliver in i ett av utrymmena står det en äldre dam därinne och ursäktar sig.

– Jag skulle bara fotografera väggarna, säger hon.

• • •

Vi betalar, tackar för oss och går i butiker som ligger i närheten. Med oss hem har vi sedan en handfull nya klädesplagg som hängs upp på galgar och in i garderoben direkt. Kanske är det vädret som gör det, eller alla nya intryck, men en stunds vila låter bra i allas öron och i någon halvtimme är det för en gångs skull tyst i lägenheten.

• • •

Kvällen kryper närmare och vi har bordsbokning på restaurang Dry. Flera personer, både vänner och kända fotbollsspelare, har tipsat om restaurangen och förväntningarna är höga. Men först öppnar vi kylskåpsdörren, korkar upp en flaska prosecco och blandar en varsin Aperol Spritz medan vi gör oss i ordning för kvällen.

– Vi kör ett drinkspel!

Vi blir barnsligt pirriga av ordet drinkspel, trots att ingen av oss har yttrat det på säkert flera år. Kanske är det just därför antalet alternativ på just drinkspel är lika med noll och det enda vi kommer på är leken “Jag har aldrig”. Vi inser att vi ju faktiskt vet det mesta om varandra och att hela idén med leken fallerar.

Ett par glittriga byxor senare och jag är redo att gå!

• • •

Vi tar en Uber till Dry och får vårt bord. En fyra längst in i restaurangen, så långt bort från baren man kan komma och där Italiens samtliga barnfamiljer har parkerat sig. Nog för att ingen av oss i sällskapet har några problem med de yngre, men en lördagkväll vill vi ha puls och inte i den bemärkelse som småbarnsföräldrar pratar om. Servitören kan ingenting göra, säger hon. Tur att italienska män lyssnar bättre. Snart sitter vi på en betydligt bättre plats i restaurangen och alla är nöjda och glada – säkert även småbarnsföräldrarna.

Dry har rykte om sig att servera den godaste pizzan i Milano och självklart är det precis det vi beställer. Jag adderar parmaskinka på min pizza och när vi tar första tuggan är det som att den kulinariska pizzaguden smeker våra smaklökar. Lördag har hittills varit en mycket bra matdag, vill jag konstatera.

En drink efter maten samtidigt som vi spanar in vad Italiens singelmän har för sig i Happen-appen som någon vid bordet har. En annan servitör har ordnat platser vid baren åt oss och där bestämmer vi oss för att lite senare ta en Uber till Navigli, ett mysigt område med en flod rinnandes rakt igenom. Milanos Venedig, enligt en del.

Regnet öser ner och väl i Navigli hopar sig barerna och uteserveringarna längs med väggarna. Ingen ser egentligen mer mysig ut än den andra, men av någon anledning fastnar vi för en särskild och rusar in. Här är energinivån hög och vi rycks med. Italienska hälsningsfraser ropas ut, vi väljer baren som sittplats och prosecco hälls upp i glas. Livet är roligt och på italienska är det ännu bättre.

Kvällen går och runt halv två tackar de sista gästerna för sig och baren stänger. Dörrarna är förseglade, alla utomhusmöbler är ställda längs väggarna inomhus och i baren är vi ett halvt dussin människor som helt plötsligt har efterfest. Först tidigt på morgonen somnar jag nyduschad och trött i min säng. Tur att vi tog en tidig kväll i fredags.

– Un Aperol Spritz, grazie!

Vid Duomo di Milano finns en känd terrass, Terrazza Aperol, som vi har spanat in sedan längre. Med utsikt över katedralen är den ett givet tillhåll för gäster som törstar för både Aperol och solstrålar. Givetvis ställer vi oss i kö och håller tummarna för att vi ska få ett bord på uteserveringen.

– Kom med här, vi har en trea ledig.

Uteserveringen är relativt liten, eller så är det känslan man får när det bara är tillåtet att dricka drinkar där ute om man har ett bord. Himlen är blå och där vi sitter når knappt vinden. Istället är det vinterbleka armar som blygsamt blottas när värmen från solen är för påtaglig för att bära lager på lager.

Det är så tillfredsställande att sitta här att hälften vore nog. Vi skrattar åt allt och gång på gång utbrister vi hur härligt vi har det. Det är som att all världens hårda kanter och djupa suckar är raderade ur våra liv. Och inte är det Aperolen som gör sig påmind, nej, det är bara genuin glädje av att befinna sig i nuet.

• • •

Solen går snart runt hörnet och vi börjar sakta röra på oss för att gå tillbaka till lägenheten. Men först går vi förbi en liten matbutik för att handla frukost, prosecco och vatten. Att handla så kallade semesterförnödenheter är så… mysigt.

• • •

Den tidiga morgonen gör sig påmind och inte är det till vår energinivås fördel att vi har tagit in nya intryck och njutit av vin i solen. Medan tjejerna duschar går jag ner till espressobaren på samma gata. Kvinnan bakom disken kan ingen engelska, men vi förstår varandra och jag gör henne sällskap i några minuter medan jag dricker min cappuccino på stående fot. Ingen långfika här, inte.

• • •

I lägenheten dukar vi upp lite plock och äter en lättare middag innan vi ger oss ut. Vi har ingen restaurangbokning ikväll utan vill vara spontana. Det slutar med en mysig deli som säljer färska råvaror i samma lokal. Här äter vi pasta, dricker rödvin och beslutar oss för att strunta i den där sista baren och istället gå hem och sova. Något som visade sig vara klokt, med tanke på vad lördagen bjöd på.

Snipp, snapp, snut så var denna fredag slut!