Black and white

Jag fick flera komplimanger för den här tjusiga blusen igår så jag bad Amanda fota några bilder på balkongen på Spy bar igår så jag kunde visa upp den här. Såklart. ; ) Försöker fortfarande lära mig min nya kamera… Än så länge tycker jag att min gamla Sony är snäppet bättre men kan ju ha med objektivet att göra.

Byxor (mammas gamla) – Dagmar, Skjorta – H&M, Taxklackar – Zara

Snubbiga gubbar som kallar en för horunge

Jag har haft lite problem med bittra gubbar den senaste veckan. (<- En mening jag… inte ens borde skriva i min blogg? För att det är så tragiskt att gamla, främmande och bittra gubbar ska ens ha med mig att göra.)

Jag skrev aldrig om den här händelsen i bloggen men i fredags hade jag ett planerat besök på Danderyds sjukhus och efter att ha jobbat drygt en timme på kontoret gick jag med bestämda steg mot tunnelbanan för att ta röda linjen mot Mörby. Innan jag lämnar Nybrogatan för att kliva in i entrén ser jag hur en man (cirka 60 år) stirrar på mig vilket jag finner oerhört obehagligt, men tvingar mig själv att titta honom i ögonen och blänga tillbaka medan jag rundar honom. (Jag tänker inte förminska min egen uppenbarelse bara för att han har något maktbehov.) Han mumlar något, men jag hör inte vad. Vi båda går nerför den breda trappan mot sushistället och jag går lite snabbare, dels för att jag hatar att gå långsamt men också för att jag ärligt talat alltid gör det när jag får ögonkontakt med en man jag känner mig osäker på.

Då, när jag är cirka två meter framför honom, ropar han åt mig ”Spring inte, ungjävel!” (jag springer alltså inte ens), mumlar lite till och sedan ”Hoppas du ramlar, horunge”. Jag blir ärligt talat helt chockad men går snabbare mot spärrarna samtidigt som jag hör hur han fortsätter att säga saker, vad han säger hör jag dock inte. Kanske lika bra. Jag tog rygg på en tjej som kom springandes från andra hållet och hann med en tunnelbana som stod inne.

Så, det var ju en upplevelse…

Idag står jag på trottoaren medan Sofia tar några bilder på min outfit. Hon stannar upp för att det kommer en man bakom mig och när han går förbi vänder han sig om och säger förbannat till mig ”Randigt och svartvitt går INTE ihop”. Varpå jag svarar typ ”Va, det gör det ju visst det!” och han vänder sig om igen och ropar ”NEJ, DET GÖR DET INTE!!”, hahaha. Jag orkar inte ens. Kände han verkligen ett sånt stort behov av att berätta för mig att han, en 60-taggare med cirka noll klädsmak, tyckte att min outfit inte matchade? Jaha, liksom? Nähä. Trist. Det är nästan så jag fnittrar lite när jag skriver detta, men ärligt talat – vad fan är problemet hos 60-taggare med penis? Har ni inget liv eller?

Tjej som matchar mönster och ÄLSKAR det:

Rutig kavaj och Stockholm Fashion Week

I förrgår skrev jag ju om en rutig kavaj som jag hittade på Stadsmissionen – och redan igår invigde jag den! Fast först satt jag och sprättade upp armhålorna på den och rev ut axelvaddarna. Den här kavajen är i typisk 80-talsstil och modellen speglar modet på den tiden. Men trots att den är lite stor älskar jag den, speciellt knapparna och dekorationen på kragen.

Idag ska jag på Stockholm Fashion Week för första gången! Ehh var tvungen att maila PR-byrån på den visning jag ska på för att vara säker på när visningen började. Det där med tider och ”osynliga tider” ni vet… Jag mailade dem förra veckan också och frågade om jag fick ta med mig en +1, trots att inbjudan var personlig. Som tur var fick jag det, så proffset och min mycket nära vän Angela hakar. Skönt. Har ingen aning om vad man gör därborta. Haha! Det är som ELLE-galan. En egen värld.

I alla fall för oss utanför. ;)

Shoppar i mammas garderob och färgkoordinerar min egen

Byxor – Marc & Polo // Blus – Indiska // Kavaj – H&M // Skor – Scorett

När vi var hemma hos mina föräldrar i lördags fick ju Matilda och jag plocka med oss massor av kläder ur mammas garderob. Mamma är lite duktigare än jag på att tänka långsiktigt och många av plaggen var klassiker med riktigt bra kvalité. Även om jag inte använder kostymer och liknande i mitt nuvarande jobb så är det alltid bra att ha, man vet aldrig när en välsittande, svart kavaj eller en pennkjol behövs.

Vad jag däremot använder ofta är plagg liknande de jag bär på dessa bilder – och både byxor och blus är från mammas garderob. Tack mamma! :)

I helgen har jag rensat garderoben, något jag gör ett par gånger om året men i synnerhet när en säsong byts ut mot en annan. Det finns få saker som är så tillfredsställande som när ens hem är i ordning, och framförallt garderoben. Nu är allt färgkoordinerat, kjolarna ligger i byrålådan, träningskläderna är rullade och sorterade för att allt ska få plats och i den inbyggda garderoben hänger bara svarta plagg på den övre raden och resterande kulörer på den undre.

Ett ärligt inlägg om taskig självkänsla

Back to work betyder också back to outfits!

Igår var första dagen sedan vi kom hem från Spanien som jag avstod från att gå till gymmet. Kroppen behövde vila och igår kväll var Jocke iväg på fotbollsträning vilket gav mig ett par timmar för mig själv. Får alltid lite dåligt samvete när jag sitter med datorn och jobbar/redigerar bilder/planerar när han är hemma så de kvällar jag är ensam passar jag på att ”jobba undan” allt.

Apropå just träning och dåligt samvete så har jag märkt att min självkänsla (eller om det är självförtroende? Kanske både och) har dalat rätt mycket den senaste tiden. Eller sedan en ganska lång tid tillbaka faktiskt. Det vet jag eftersom jag också skriver ner mitt mående, som jag skrev ett blogginlägg om här. Jag försöker hela hela hela tiden motarbeta mig själv och det är ständigt en dragkamp i huvudet om vilken sida som vinner. Vissa dagar är jag helt utmattad av att behöva föra en tyst diskussion med mig själv. Låter ju galet. Vissa dagar är såklart bättre, jag tycker inte att jag är kass 100 % av tiden, men majoriteten. Och det är just det som suger.

Det är jättejobbigt och jag har inte riktigt märkt hur taskig jag har varit mot mig själv förrän jag har pratat högt om mig själv inför någon eller försökt svara på frågor om mig själv. Instinktivt är det negativa ord som ploppar upp och när jag tänker ”Men vad elakt, förr hade jag ju svarat något positivt som snäll, modig och tuff” så känner jag mig som en bluff istället.

Och jämt och ständigt det där dåliga samvetet. Jag får dåligt samvete för att jag inte gör mer än jag gör. För att jag, som är ung och frisk och privilegierad, borde ta vara på dessa möjligheter mer än jag gör. Samtidigt får jag dåligt samvete för att jag vill mer när andra inte ens får en bråkdel.

Jag har skuldkänslor över saker som går långt tillbaka i mitt liv och som jag inte kan göra något åt idag – och som jag i ärlighetens namn kanske heller inte ångrar. Men jag vill vara alla till lags.

Jag önskar bara att jag var lika tuff och cool som jag var förut, det var mycket lättare då.