Från femårig flickspoling till att ha världen under fötterna

Året var 1996. Kanske 1995. Jag var 5-6 år gammal och befann mig på min första ishockeymatch någonsin. Tillsammans med mor, far och lillebror satt jag på de röda plaststolarna i Globen och såg Sverige-Finland i vad som då hette Sweden Hockey Games. Jag minns att några äldre herrar, med sittplats några rader bakom oss, repeterat skrek “Suomi!”. Redan då syntes ett av mina starkaste personlighetsdrag; nämligen att jag inte räds att ta en ledarroll. Med några få levnadsår i bagaget ställde jag mig upp och vrålade “SVERIGE!” varpå jag klappade händerna, klapp klapp klapp – “SVERIGE!”. Snabbt fick jag med mig de närmaste bänkgrannarna och snart vände människorna på raderna nedanför på huvudet för att se vad det var för flickspoling som skrek från ovan. Jag vägrade dock ge med mig och trots att de finländska herrarna skrattade lite åt mig fick jag snart med mig tillräckligt många svenska supportrar för att vi skulle bidra till en ekande hög hejarklack – i Globen.

Som tonåring var hockey ett av mina allra största intressen. På internetforumet Lunarstorm hade jag svarat “In Peter Forsberg we believe” som religiös åskådning. Jag bar den lila matchtröjan med stolthet och målade mina femtonåriga kinder med lila och gula kulörer inför varje hemmamatch. Jag hade än ej börjat dricka kaffe men sa alltid att Löfbergs Lila var den kaffeböna som smakade som allra godast. När jag bodde hemma hade mamma, inför varje match, dukat fram mörk choklad och nötter i vardagsrummet där vi satt och skrek åt domare och hejade på vårt lag. Det är en av de bästa vardagsminnena jag har. När Färjestad blev Svenska Mästare 2009 var mamma och jag på plats, tack vare att jag hade övertygat henne om att vi skulle se både match fyra och fem i Karlstad. Oavsett hur det gick i match fyra. Jag såg på när mamma blev intervjuad av en reporter från NWT som fascinerat lyssnade på hur hennes hockeyintresse hade fötts. När Jörgen efter guldet, iklädd enbart hockeyutrustning för underkroppen samt med guldmålad om än naken överkropp, skred ut på isen för att motta publikens hyllningar stod mamma och jag, sida vid sida, och skrek och jublade. Jag minns hur vi gav blanka fan i att komma hem till lägenheten i rimlig tid och istället placerade oss i den långa rad av bilar som bildades utanför arenan där varje bil hade samma tanke som vi. Med tutor, halsdukar, flaggor och vimplar hade denna kö blivit en lång Färjestadkarneval där ingen hade bråttom någon annan stans. Som artonåring hängde bilder på Henrik Lundqvist på väggarna och i köket i lägenheten jag flyttade till något år senare fanns en svartvit närbild på Emil Kåberg, Håkan Loobs biografi i bokhyllan och givetvis ett antal supportertröjor och -halsdukar runt om i lägenheten. Jag minns en kall höstkväll för ett par år sedan, efter en hemmavinst på ärkerivalerna HV71, hur mamma och mormor stod och dansade i mormors kök medan de sjöng Färjestadramsor.

På gymnasiet började mina journalistiska drömmar att ta fart. I takt med att hjärtat både gav plats och samtidigt blev krossat både en och tre gånger gav det inspiration till att författa texter i syfte att förmedla en känsla. Skrivandet blev min räddning och under många nätter har jag suttit som i trans med enbart de svarta bokstäverna som sällskap. Jag upptäckte att jag var rätt duktig på det och kunde plita ned inte bara hur extremt smärtsamt ett uppbrott kan kännas utan även få en sport-ointresserad tjej att tycka en dragning på offensiva blå verka magisk.

Inom mig har det alltid funnits en dröm om att jobba med text och sport. Efter 10 dagar i Amerikas mecka New York, fick jag än mer sug. Dagligen släpade jag med mig mitt resesällskap till den NHL-relaterade butik som låg på Avenue of the Americas för att jag ville insupa atmosfären. Jag spenderade mer pengar i den butiken än någon annan (då är klassiker som Victoria’s Secret och Forever 21 inräknade). När mitt resesällskap trotsigt sa att hon “hellre la pengar på Sex and The City-touren än en hockeymatch” kunde jag inte bry mig mindre. Jag köpte min biljett till New York Rangers-Toronto och begav mig ensam mot The Garden för att få se hockey i världsklass. Det var en otroligt fantastisk upplevelse och New York Rangers vann med 7-2. Det var en av de bästa kvällarna i mitt liv och jag var så stolt över att jag inte hade låtit något stoppa mig; varken någon annans åsikt eller det faktum att jag skulle spatsera ensam på New Yorks gator under kvällstid.

När vi i klassen diskuterade vår första praktikperiod som kommer att äga rum i slutet på januari nästa år, var min första tanke: “Tänk stort”. Jag valde att satsa på New York. Det spelade ingen roll vad jag skulle göra, men jag ville över pölen. Tyvärr blev det ingen verklighet av drömmen men det gav istället något än mer fantastiskt.

Efter att ha dammsugit mitt nätverk och i huvudet funderat över vilka som skulle kunna erbjuda vad, bestämde jag mig för att följa hjärtat. Jag fullkomligt sket i vad lärare och andra människor i min närhet sa att jag skulle göra och gick istället den väg som har lett mig rätt sedan 5-6 årsålder.

Att följa sitt hjärta och att fatta beslut efter vad som känns rätt i magen har lett mig till att jag nu kommer få göra min drömpraktik. I slutet på januari kommer jag att titulera mig som Social Media Strategist på NewsMe och arbeta med tunga företag som Hockeysverige, FotbollDirekt, ShapeLink och Elite Prospects. Jag kommer att ha ett stort ansvar, lite större än vad jag är bekväm med – men som ändå är perfekt ur utvecklings- och motiveringssynpunkt. Under vinter-OS kommer jag arbeta med ett varumärke som ögon världen över riktas på. Jag har varit rädd och nervös, tvivlat på om jag verkligen kan landa dessa projekt. Men jag vet ju, innerst inne, att jag är rejält duktig på det jag gör. Och att allt löser sig om man följer sitt hjärta – en sådan otrolig kliché men så sanningsenlig – så blir allting bra. Vi leder oss själva till vår egen framtid. Och jag håller som bäst på att skapa min.

Första tentan på MI

Första tentan på Medieinstitutet är nu skriven, eller ska vi kanske säga producerad? Ämnet var nämligen Digital bild och arbetsformatet var Photoshop. Jag litade på att jag hade hängt med under föreläsningarna och valde att enbart snabbspola vår föreläsare Mattias filmer för att få en överblick. Efter cirka 1,5 timme var jag klar och även om jag inte kan säga att jag är 100 % nöjd gjorde jag det bästa jag kunde.

I nuläget sitter jag på Wayne’s tillsammans med Johanna som studerar juridik på SU. Hennes utbildning skiljer sig radikalt från min, bara genom att se storleken på hennes kurslitteratur märker man hur mycket mer de läser. Nyss håvade hon upp ett 1 centimeter tjockt häfte samt en mindre bok som hon ska ha läst ut och vara införstådd i inom ett par dagar. Plus en analys på det samt fler texter (rättsfall) som tillkommer under veckan.

johanna_permatz_juridik

Jag, då? Nu är vi i ett mellanläge. Efter en vecka full av inlämningar, slutprov och presentationer känner jag mig relativt lugn. Imorgon börjar vi nämligen med nya kurser. Vi har en nyhetsartikel som ska handla om kosttillskott och som ska in nästa vecka, men mer än så är det inte just nu. Tänk vad det kan svänga.

En annan positiv sak är att jag har fått mitt intyg från skolan som nu ska skickas in till CSN. Det förklarar att jag är berättigad studiemedel. Förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge innan jag får mina pengar… Visserligen är det inte enbart negativt. Efter tentan ville jag shoppa något för att belöna mig själv – men det är svårt om man inte har pengar.

ABSOLUT Vodkas samarbete med Swedish House Mafia

Jag tror att de flesta av er både har sett reklamfilmen för, och hört låten Greyhound. Världens mest berömda DJ-trio, Swedish House Mafia, inledde för något år sedan ett samarbete med vodkajätten ABSOLUT vodka. Målet med den globala kampanjen var att förena grymma musikupplevelser med cocktails. Via Facebook kunde man göra en egen remix av låten som är inspirerad av drinken med samma namn. (ABSOLUT Greyhound är gjord på 1 del ABSOLUT, 3 delar grapefruktjuice.)

ABSOLUT är en så kallad pionjär i sitt område när det gäller samarbeten. I årtionden har de samarbetat med människor som symboliserar modern och ny popkultur, exempel är ikonen Andy Warhol och hiphopjätten Jay-Z.

Vad jag tokgillar med den här kampanjen är att reklamfilmen är så otroligt FET. Jag fullkomligt älskar att de befinner sig ute i den vita öknen och med all sannolikhet har låtit The Hunger Games kostymör designa scenkläderna. Trion står i mörker och spelar på utrustning upplyst med typ led-lampor. Ingenting är normalt. Allt är svinfett. Det här är första gången jag har sett den förlängda versionen. Vad tyckte du?