Kategori: Kärlek

🎂 Födelsedagsfirande för tre syskon 🎂

Eftersom jag, Jesper och Matilda fyller år inom ett par veckor (cirkus sju vilket ju är närmare två månader, men ah) så tyckte vi alla att det var lättast om vi kunde fira ihop alla tre. Så det gjorde vi igår, i Kungsängen hemma hos våra föräldrar.

Mamma och Per bjöd på hemmagjord cavasangria som välkomstdrink när vi kom dit. Mums.

Vi skålade och sedan började Per och Jocke att ta hand om maten.

Tror ni han är nöjd när han får bossa över tre grillar eller? Haha

Vi åt ute på terrassen där de hade satt upp ett stort partytält med mysig kuriosa. Ett litet tag regnade det men det kände vi inte av såklart, mysigt!

Efter en gedigen grillbuffé serverades det gino till efterrätt. Mums!

Och därefter fick vi presenter! Hurra! Man älskar ju ändå att få presenter. :) Jeppe fick bland annat en klocka från Hugo Boss som han hade önskat sig.

Och jag fick en ryggsäck och en eltandborste som jag hade önskat mig – vilket jag skrattade gott åt eftersom det var så himla vuxet! Ryggsäcken ville jag ha för att skydda min rygg och eltandborsten för att… ja, ha rena tänder. Haha! Mycket nöjd!

Sedan satt vi och snackade skit innan det var dags att åka hem.

Mamma hade rensat sin garderob så både jag och Matilda fick med oss en kasse kläder hem. Woho!

Ett år! Herregud. Så fort det går ändå.

I natt firar Jocke & jag ett år<3 Jag tror att det här året är det mest utvecklande året i mitt liv. Det tog ett tag innan jag vågade ge mig hän på riktigt men känslorna fanns där tidigt. Även om jag inte ville erkänna det för mig själv.

Ett tecken på det var att jag hade en bestämd bild om hur min nästa pojkvän skulle vara, vilket i sig låter rätt elakt. Jag tror dock att det egentligen var ett sätt för mig att hålla avstånd till eventuell kärlek. Om jag hade höga krav på killar skulle det bli svårare att fatta tycke för någon, ungefär. Jag försökte nämligen få en anledning att dissa min nuvarande pojkvän så jag inte skulle bli sårad och då skyllde jag på källarfranska. Som om det ens spelar någon som helst roll vilket bröd någon äter till frukost… Herregud! Kan ju säga att Jocke tyckte jag var knäpp när jag, efter några månader, berättade detta för honom, haha. Det här avhandlades även i långa ”vågar jag verkligen fortsätta träffa honom tänk om jag blir sårad alltså han gillar ju ändå källarfranska så han kanske inte är något för mig”-samtal med Amanda som tillslut tyckte jag var lite dum i huvudet och skulle skita i det. Tur och TACK för att du fick ordning på mina hjärnspöken, Amanda! <3

Och så såhär lät det när jag pratade med Sofia några dagar efter att jag hade flyttat in. Jocke var över redan första helgen så jag hade fått hjälp av Storre att komma i ordning med en hel del, haha. (Namnet squashkillen gick han under efter att vi hade haft vår tredje dejt i en squashhall på Gärdet.)

Efter två månader åkte vi ju till Västkusten där vi var i ett par dagar och tillslut kom överens om att vi inte ville dejta några andra. Världens bästa beslut, även om jag var så jäkla rädd. Det var så STORT. Pratade lite med mamma under den resan om en annan grej, och när hon frågade om vi var exklusiva vågade jag inte faktiskt SKRIVA det så jag stoppade helt enkelt huvudet i sanden, haha…

 

13 maj 2016

Idag är det ett år sedan jag och Jocke hade vår första dejt. Årsdagar och speciella datum är viktigt för mig, kanske lite mer än för många andra, hehe.

Hur som helst så var det jag som bjöd ut Jocke för drygt ett år sedan. Vi hade snackat lite till och från tidigare och just den dagen bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen och fråga ut honom. Men jag ville inte göra det för uppenbart så jag frågade om vi inte skulle ta den där ölen vi har pratat om så länge… Grejen är bara att vi aldrig har pratat om att ta en öl. Någonsin. Men det fungerade ju uppenbarligen eftersom han nappade direkt, haha!

Vi bestämde oss för att dricka rosévin vid Hornsbergs strand och att mötas efter jobbet i närheten. Jag hade druckit 1-2 glas bubbel på jobbet innan (vi hade avtackning för en kollega) men jag var ändå SÅ nervös. Men också så pirrig. Var spänd på att se om han var lika snygg som jag mindes honom – och av någon anledning var jag jättenyfiken på hur lång han var, kunde verkligen inte komma ihåg om han var kort eller lång, haha. Minns att han kom gående mot mig och jag tänkte ”Okej. Han ÄR fortfarande sådär löjligt läcker. Nice!”, hehe…

Det blev en lång dejt och den får vi dra på bröllopet eller något. Men i min blogg hör den inte hemma tror jag. ;)

Världspoesidagen

Idag är det Världspoesidagen. Det firar vi med att ta en titt på verk skrivna av min absoluta favoritförfattare. 

Det är någonting med Ernest Hemingway som berör mig så väldigt. Jag älskar hans ord. Hur han är så enkel och självklar men ändå så komplex. En romantiker med smärta nedskriven i text. Han är den enda som har skrivit på ett sätt som gör att min bröstkorg kan krampa. Kanske är det för att han hade ett sätt att vara subtil men ändå så enorm. Han förstod ordets betydelse på riktigt. För det älskar jag honom. Jag läser hans texter och försvinner iväg någon annanstans. Suckar. Fnyser. Suckar igen. Stryker under de meningar som talar mest till mig. Fäller några tårar. Återgår efter några sidor till de understrukna meningarna och smakar på orden igen.

Här är några av mina favoriter:

Date night!

Jag & J på Tap Room i januari.

Är det något jag tycker är viktigt i ett förhållande så är det att fortsätta dejta. Att inte bli slöa och ligga i soffan kväll efter kväll utan att faktiskt hitta på saker ganska ofta. Inte bara för att skapa nya minnen utan för att även komma ifrån vardagen.

Jag uppskattar väldigt mycket att klä upp mig och gå ut och äta med min kille. Sitta i timmar och prata över en flaska vin. Bara sitta och titta in i hans blåa ögon och njuta av att han är min och oss. Eller köpa hem lite godare mat, släcka ner hemma och stänga av mobilerna. Ta en drink någonstans och få vara bara han och jag. Lite vardagslyx. Jag tror det är viktigt att göra sådant och att anstränga sig för varandra regelbundet. Det är ju lätt att man blir för bekväma med varandra. Ikväll ska vi på dejt, förresten! Har varit pirrig hela förmiddagen. <3

Hur får man en relation att hålla? Kan man vara kära livet ut?

Relationer är något som verkligen intresserar mig. Speciellt kärleksrelationer. Vad är det som gör att vissa är tillsammans hela livet och är som nykära även när de ligger på dödsbädden? Varför är det så att andra upplever att kärleken bara dör? Kan den göra det, bara så där? Eller är det undermedvetna – eller medvetna – handlingar som tillslut gör att bägaren rinner över? Finns det knep för att en relation ska överleva livets dalar? Jag vet, det är miljonfrågan alla vill ha svar på.

Jag är ingen expert. Herregud, ni är säkert flera hundra personer som är äldre än jag. Som har varit gifta, skilt er, haft barn, varit ihop i femtio år, varit otrogna, blivit bedragna. Vad vet jag?

Jag påstår inte att jag vet allt. Jag är 26 år, har aldrig varit gift eller haft barn. Jag vet inte hur det är att bli tokig på min partner som för femtioelfte gången lämnar soporna i hallen efter en sömnlös natt samtidigt som en ettåring står och skriker. Mitt längsta förhållande varade i nästan fem år. Men jag reflekterar, läser om och funderar också mer på kärlek, relationer och känslor än många andra. Jag har älskat. Och hatat. Och älskat ännu hårdare. Blivit sårad, krossat någons hjärta och vänt ut och in på såväl mina egna känslor som situationer och förväntningar. Och det är utifrån detta jag vågar säga att det här är saker som är viktigt i en relation.

Den mest fundamentala är givetvis att vara med någon som älskar och framförallt respekterar en och relationen man delar. Utan det kan man lika gärna ge upp. Och det måste vara ömsesidigt.

Jag vågar tro att mycket handlar om inställning, förväntningar, kommunikation och förståelse.

Inställning: Aktivt välja att det här är personen jag har valt att leva mitt liv med. Och ofta påminna sig om varför. Helt enkelt ställa sig in på att det här är min partner, det här är han jag kommer leva mitt liv med. Rätt inställning är A och O. Känns det jobbigt att tänka så tror jag inte det är rätt.

Förväntningar: Vara realistisk i hur ett förhållande ser ut; efter två och tio år, efter bröllop, efter barnafödande.

Kommunikation: Prata ofta. Om förhållandet. Om förväntningar. Sådant som gör oss extra kära i varandra. Vad vi mår bra av och vad som gör att det känns jobbigt. Och speciellt när förhållandet inte känns bra. Då måste man prata om det.

Förståelse: Speciellt för varandra och våra olikheter. Jag behöver egentid, det betyder inte att jag inte älskar att hänga med min kille. Eller: han kanske har jobbat mycket den sista tiden, då kan jag ta hand om tvätten och disken i ett par dagar så han bara kan ta det lugnt när han kommer hem. Osv.

Viljan: Att vilja vara med varandra. Att aktivt välja varandra varje gång.

I ett liv hinner vi möta tusentals människor och några berör oss lite extra. Jag är inte så naiv att jag tror att vi aldrig kommer titta på andra. Lever man med någon i 50 år så möter vi säkert någon person man blir lite pirrig i magen av. Det är normalt, vi är bara människor. Men just därför har vi också ett val att välja vår partner eller inte.

Rätt inställning, regelbunden kommunikation, kommunicerade förväntningar och aktivt välja om varandra tror jag är ett lyckat recept.

Och aldrig sluta röra vid varandra i vardagen. Kli över ryggen i tv-soffan, några minuters kramande i sängen innan sänggång, ett hångel medan potatisgratängen står i ugnen, en morgondusch ihop. Och sex, såklart. Opretentiöst, fritt, eggande. Mycket sex. Då brukar det bli bra.
Att aktivt välja varandra innebär också att aldrig ta varandra eller relationen för givet. Att välja varandra innebär att regelbundet visa uppskattning och överraska varandra.

Livet efter dig

I lördags såg vi Livet efter dig, en romantisk film baserad på Jojo Moyes bok med samma namn (Me before you på engelska). Jag har inte läst boken men har förstått att det är något man, som alltid när en historia ska filmatiseras, bör göra.

Har ni läst boken eller sett filmen? Så här skriver SF om den:

”Louisa ”Lou” Clark bor i en pittoresk stad på den engelska landsbygden. Utan att veta vad hon egentligen vill i livet hoppar hon mellan olika ströjobb och hjälper till att försörja sina föräldrar. 
Lous vanligtvis så positiva inställning ställs på prov när hon erbjuds ett arbete som personlig assistent åt Will Traynor, en framgångsrik ung aktiemäklare som blivit rullstolsburen i en olycka. Olyckan kom att förändra Wills liv på ett ögonblick. Han som en gång var en aktiv äventyrare har förvandlats till en cyniker som gett upp allt – ända till Lou bestämmer sig för att visa honom att livet är värt att leva. Tillsammans upplever de en omvälvande tid och upptäcker att deras liv – och hjärtan – förändras på ett sätt de aldrig kunnat föreställa sig.”

Jag tror att det är Kajsa som har pratat om boken för jag visste att det var en historia man berördes av och att jag säkert skulle gråta av den. Men det här… Jag låg i killens famn och bara grät och grät och grät. När eftertexterna började rulla vände jag mig om och grät ner hans t-shirt.

Filmen berörde mig på fler sätt. Förutom det uppenbara: att förlora någon som har berört en på ett plan man aldrig trodde var möjligt och som man älskar av hela sitt hjärta (fy blir ledsen bara jag skriver detta) så fanns det något mer.

Jag förstod varför jag inte nöjer mig och varför jag hela tiden vill göra mer, uppleva så mycket jag bara kan, testa nya saker och SE världen… Förut trodde jag det handlade om att jag var rastlös. Om att jag inte vågade rota mig och istället ville bort som en slags skyddsmekanism. Och visst, det finns en del rädsla med i bilden, det tror jag alla med skilda föräldrar kan skriva under på. Men det är inte det riktiga sanningen. Sanningen till varför jag vill röra på mig, se mer, uppleva mer, göra mer är snarare att jag har en möjlighet just nu och jag vet inte hur länge jag har den.

Svaret är för att jag kan. Och jag vet aldrig när den möjligheten inte finns längre. Det vore bortkastat att inte uppleva så mycket som möjligt när jag är frisk, pigg och har möjligheten. Och hur tacksam jag är för att jag fortfarande har den möjligheten. Jag är lyckligt medveten om att jag inte lever på lånad tid, inte mer än att jag vet att jag någon gång inte längre kommer ett leva, men bara det är ändå för kort. Jag kommer inte att hinna med allt jag vill göra men jag ska bannemig inte ta möjligheten för given och skita i att jag har chansen att se och upptäcka.

Gifta er utomlands? Här är alla regler och ”att tänka på”!

Haha, gick in på min Pinterest för att försöka bli inspirerad till olika saker och i mitt startflöde fanns det i princip enbart olika inspirationsbilder från bröllop. Inte så konstigt kanske, igår skrev jag nämligen en artikel till er som vill gifta er utomlands men inte vet hur man gör, vart man ska börja eller vad som krävs. Kanske vill ni gifta er i ett slott i Frankrike eller på en strand i Thailand? Det är flera juridiska aspekter att ta hänsyn till beroende på vilket land ni vill viga er i.

Vill ni gifta er i Sverige eller utomlands? Borgerligt eller kyrkligt? När jag var liten ville jag gifta mig som mamma & pappa, dvs i kyrkan med en fet marrängklänning. Idag ser drömmen lite annorlunda ut. :)

Artikeln hittar ni på Femina, här!

En text till min älskade pappa.

pappa2 pappa3

Så här skrev jag för två år sedan:

”Imorse följde jag med pappa till Arlanda för att kunna köra hem bilen när han boardar flyget till USA. Det är tidigt på morgonen och han ska gå på ett långflyg – ändå bär han skinnskor, skjorta och kavaj. Kramar mig när jag hoppar in i bilen och är så där glad som bara pappa är.

Jag jämför alla killar jag har dejtat med honom. Pappa är en av mina största förebilder. Hur han ter sig i sociala sammanhang, bekräftar relationer, hans karriär, hur han löser svåra uppgifter, har svar på frågor som ingen annan kan. Världens bästa är han. 

När vi reste till Italien, hela familjen + flick-/pojkvänner, hyrde vi två bilar och körde längs Amalfikusten. På väg till flygplatsen fick pappas bil punktering och halva gummisulan slungades bak mot den bilen Eddie körde. Lyckligtvis skedde ingen olycka men alla i sällskapet blev skärrade och vi fick ställa oss intill motorvägskanten ute i Ingenstans medan vi försöka hitta bilbärgning och boka om våra flygbiljetter. Det var dessutom riktigt hett utomhus och då vi inte fick sitta i bilarna för olycksrisken fick vi snåla med vattnet vi hade medan vi satt i brännande sol. En situation som hade kunnat vara så mycket jobbigare om inte pappa hade varit den han alltid är; lugn, sansad, klok och får alla att känna sig okej.

Varje gång något händer som jag tycker är jobbigt hör jag hans lugna röst, ser hur han ler och säger något klokt. Ingenting blir bra av att stressa upp sig eller bli förbannad. (Jag är ju min fars dotter och vi båda har en förmåga att bita ifrån rätt rejält, men då är det också legitimt. I alla fall i pappas fall. Jag lär mig fortfarande att hantera det.)”

pappa-thowe-2

En hyllning till min första kärlek i livet och den man som köpte ett nytt tv-spel varje gång jag hamnade högst upp på prispallen på simtävlingar, som under vintertid slirade med bilen i varje kurva för att min lillebror och jag skrek så förtjust, som satte sig ner på golvet och kramade mig så extremt hårt när jag som 16-åring gjorde slut med min första pojkvän och trodde att livet skulle ta slut där och då, som är så allmänbildad att ingen fråga är för komplicerad att ställa, som såg till att jag fick i mig mat när jag i vintras mest ville ligga i fosterställning och läka mitt hjärta, som stjäl en kram och kysser mig på pannan när jag springer förbi i köket, som utan att tveka ställer upp när jag ber om hjälp, som i somras sa ”jag ser på dig att du är kär, sluta nu” när jag försökte övertyga mig själv om att jag inte alls hade starka känslor för J.

Tack pappa för att jag har fått växa upp med en manlig förebild som visar känslor, som är ambitiös och alltid vältalig, som lagar mat och tar hand om såväl hemmet som familjen. Som är stolt över oss barn, över din fru, över ditt hem och ditt jobb. Som visar mig och mina syskon hur en bra man är.

Tack för att du är min pappa och för att du finns i mitt liv. Jag älskar dig.

pappa-thowe-1

Med en pojkvän som snusar

Innan jag träffade J var jag totalt emot killar som snusade och sa att jag aldrig skulle (eller ens kunde)  falla för någon som gör det. Men så var jag ju extremt säker på att jag aldrig skulle titta åt någon som hejar på HV71 också. Har till och med skrivit det i en dagbok som ung tonåring, haha! (Alltså det där om HV71…) ; )

Men så… råkade jag ju träffa J och så spelade det där ingen roll. Eller okej, lite kanske, har fortfarande problem med att han tycker Johan Davidsson är Sveriges bästa hockeyspelare.

I veckan hade vi planeringsmöte med Café och det föll på min lott att skriva en artikel om hur det är att leva med en kille som snusar. Några punkter kunde jag faktiskt bistå med själv – men resten fick jag hjälp med av kollegor. Kan däremot – med NÖJE – meddela att J aldrig lämnar snus någon som helst stans förutom i papperskorgen (eller dosan), att han inte låter snus ligga i toaletten och han tror inte att man kan slänga snuset i komposten. Resten stämmer in rätt bra, hehe. Sorry hjärtat!

Anyway! Artikeln går jävligt bra hos oss just nu, så jag förmodar att det är flera flickvänner/pojkvänner/snusare som känner igen sig! Nyfikna? Läs artikeln här!

snusare

Regnig söndag, vackra rosor, tankar om ångest och fotboll på tv

rosor3 rosor4Jag kan inte sluta titta på den här buketten J budade till kontoret i fredags. Rosorna ser ut som sammet, så tjocka och vackra. Snittade upp dom igen och bytte vatten så att de ska hålla så länge som möjligt<3

Rejäl söndagsfeeling just nu. Regnet öser ner, det är grått ute och det känns verkligen som en ligga i soffan och se film-dag. 

Igår sågs jag, Amanda & Therese för en tjejmiddag och det var precis vad jag behövde efter en dag där ångesten kom och gick som en jäkla boomerang. Kändes så himla mycket bättre när jag träffade tjejerna, drack lite rödvin och snackade om typ allt mellan himmel och jord. <3 Varför är det så att när man är mitt uppe i allt tänker att man inte vill träffa någon, bara ligga under täcket och vara helt själv i sin misär – när det absolut bästa botemedlet är sällskap? Men tröskeln dit är SÅ hög. Är glad att jag kom iväg i alla fall, när jag landade hemma hos J strax efter midnatt kändes hjärtat lätt igen.

Imorse gick vi upp först vid tolv och ska jag vara ärlig har vi inte gjort särskilt många knop efter det… Fotboll på tv, en lång frukost, jag har lagt upp min lägenhet på airbnb. Mjukisbyxor och hångel i soffan är det som gäller idag.
rosor2 rosor1

Kvällstankar innan midnatt

Jisses vad vinden viner utanför. De torra löven på trädens grenar låter som ett enormt surr så fort vinden griper tag i dem och då och då slår något emot plåten på min balkong. Lägenheten är mörk, åtminstone så till vida att det enda som syns är det låga ljus som datorskärmen ger ifrån sig där den är placerad på täckets ovansida.

*

Fan, 23:20. Jag hade behövt somna tidigt ikväll. På golvet ligger kläder, skor, flygbiljett och pass i en salig blandning. Det står två kaffekoppar och tre vattenglas i disken och på bänken ligger de senaste veckornas post i en hög.

*

Kroppen är trött, ändå svalde jag en sömnis för någon timme sedan för att somna lätt. När jag har blivit så pass trött som jag har varit de senaste dagarna blir jag stressad om jag inte somnar fort – trots att det borde räcka med att landa på kudden. I natt väsnades min granne så mycket att jag somnade först halv två. Höll på att gå isär.

*

Vill inte börja dra in gamla ovanor eller förhållningssätt, ändå är det lättare än jag trodde. Det är så inövat när något har varit en realitet en längre tid att plötsligt när något liknande sker med andra detaljer klara av att se bortom och tänka nytt. Det handlar kanske inte om att det är lättare utan istället om rädsla. När något gjorde ont då finns det alltid en risk att det gör ont idag, även om såväl förutsättningar som omständigheter är helt nya. Det är inte rättvist, jag vet det, varken mot mig eller mot någon annan. Men vem kan jag klandra? Vem kan klandra mig?

23:28. Dags att sova. Behövde nog bara skriva av mig lite. Fredag imorgon, hurra ändå. Kram och god natt!

En fråga om kärlek.

Frida: Kan du inte snälla berätta om hur du lyckats hitta kärleken igen? Har precis kommit ur ett långt förhållande och vågar inte hoppas på kärleken igen. Vart finns (verkligen placering, tinder? stan? på bussen?) den och vågar man ge sitt hjärta till en annan person igen, hur gör man det? Förstår om du inte vill berätta så mycket om just ditt egna privatliv och om honom. Men hade varit kul att höra hur du lyckades, vidare är jag så otroligt glad för din skull som har hittat någon som du tycker om. Ta hand om ditt lilla hjärta och din omgivning

Svar: Åh. Frida. Om jag bara visste hur man vågar igen. Jag struntade i att känna efter och när jag väl gjorde det var det för sent för att backa. ;-) Nej, men skämt åsido:

Min tanke var ju att vara singel i åtminstone två år. Fokusera på mitt jobb, bo några månader i New York, skriva i Paris och bosätta mig i Stockholm. Bara fokus på MIG. Såg fram emot att ha all tid i världen att lägga på 100% egenvalda aktiviteter. Att bli kär? Pff, aldrig. Alltså det fanns verkligen inte ALLS. Men min styvmamma skrattade åt mig och sa att det är då det händer. ”Du kommer inte vara singel särskilt länge” sa hon medan jag bara svarade ”Watch me”.

Men så bjöd jag ut den här killen på en dejt i våras. Jag tyckte han var skitsnygg. Det pirrade lite i magen. Tanken var ju inte att det skulle bli något mer. Men en första dejt ledde till en andra. Som ledde till en tredje. Som ledde till en fjärde. Och så vidare. Tänkte att det är trevligt att dejta någon som är svinsnygg och ashärlig. ”Det här med känslor behöver jag inte fokusera på.” Fast det är ju inte så lätt att stänga av.

Och så någonstans började jag märka att okej, det här var ju inte så lätt som jag trodde det skulle vara. Plötsligt började jag märka att jag var orimligt nervös inför att ses och att jag tänkte på honom så fort jag slog upp ögonen på morgonen. Fan i helvete vad läskigt. Du anar inte hur många gånger jag har varit ute och sprungit på kvällarna för att få bort den här jobbiga ångestkänslan som alltid lägger sig över bröstkorgen när jag blir osäker, orolig och känner mig allt för blottad. Alltså SJÄLVKLART var jag rädd för massor av saker. Gjorde jag rätt i att börja dejta någon nu? Kan jag känna så här redan? Tänk om han bara vill ha något oseriöst? Tänk om JAG bara vill ha något oseriöst?! Jag visste inte ens vad jag själv ville. Mina känslor gick från det ena till det andra varje dag.

Till stor del handlar det om honom. Han gjorde det enkelt att fortsätta vara nyfiken på vem han var och utan att vara enkel och förutsägbar lät han mig ändå lära känna honom. Han spelade inga spel och han visste vad han ville. Han var öppen, ärlig, rak, charmig, mogen, vuxen, beslutsam. Rolig, kärleksfull, ödmjuk. Jag gillar killar som vet vad de vill ha och som inte går fram och tillbaka.

E (mitt ex) och jag var bästa vänner och respekterade inte bara varandra utan även vår relation. Tror verkligen att det är fundamentalt. När vi valde att göra slut bestämde vi oss för att fortsätta att ha en ömsesidig respekt för varandra och det vi har delat, för vi älskade trots allt varandra under nästan fem år. Jag har tänkt på det här många gånger och jag tror att om han hade varit otrogen eller på annat sätt sårat mig djupt hade jag inte kunnat gå vidare på samma sätt. Vi fick ett bra avslut och till skillnad från tidigare relationer eller vänner som brutit upp från sina ex så kände jag mig inte trasig på något sätt. Jag tror att om man fick ett jobbigt avslut med sitt ex kan det vara svårt att våga lita på någon igen. E har aldrig behandlat mig illa vilket gör att jag fortfarande hade en stark tro på romantik och att hitta kärleken igen efteråt. Låter det rimligt?

 

Frida, jag har inget bra svar. Jag är fortfarande rädd. Tror det är positivt att vara det. Att vara lite rädd innebär ju någonstans att du inte tar det för givet (vilket är döden för allt). Och att det betyder något för dig, eftersom du inte vill förlora det. Osv.

Och det här med att träffa någon och vart… Vi var lite bekanta sen tidigare. :-) Tror ju att det bästa sättet att träffa någon är genom gemensamma vänner. Det gör det hela så mycket lättare om man vill ses utan att få personen att fatta något (typ be den gemensamma vännen att bjuda in till en stor drink eller liknande).

Andra sätt:
– aw-ställen. INTE sena kvällar på krogen, utan i barer där folk hänger efter jobbet. Generellt är man avslappnad och glad när man är på aw, perfekt att flörta!
– på stan. Alltså verkligen. Ser du en snygging så gå fram och beröm hen. Våga! Och skulle det inte resultera i en dejt har du åtminstone gjort någons dag.
– det här är kanske inte helt okej att skriva men är du heterotjej funkar i princip ALLTID sportevent.

Och du. Leta inte. Nu har du världens bästa tillfälle att bygga upp dig själv och skapa ett liv du älskar. Fokusera på dina vänner och gör saker du velat göra men inte hunnit eller har kunnat. Rätt person kommer när tiden är inne (förr – eller senare, man vet ju aldrig). När du träffar rätt person kommer du att känna det. STOR kram<3

26:e födelsedagen i livet

Som de flesta av er har förstått har jag träffat någon som jag tycker mycket om och det var också med honom som jag tillbringade min födelsedag : ) Jag blev väckt med frukost och present på sängen och låg för en gångs skull och sov under födelsedagsmorgonen, haha. Händer inte varje år alltså.

Fick sen ett sms som jag blev sjukt pirrig över, så HIMLA rolig grej!! Det var alltså ett bud som Angela och Max hade skickat och jag fick veta att det skulle komma under eftermiddagen. ÄLSKAR överraskningar!

bday 3

Sedan gjorde vi oss i ordning och åkte till Berns Asiatiska för att äta brunch. Jag hade aldrig testat deras asiatiska brunch och det var också 3:e gången i livet jag åt sushi – vilket också märktes när jag tog wasabi på en sushibit och stoppade in hela i munnen. Lärde mig att jag ska blanda ut det med soja…… : )))

Berns lokaler är MAGISKA:

bday 7 bday 6Drack, som sig bör under sin födelsedag, bubbel : )bday 8Mycket friterat vilket jag inte är ett jättestort fan av, men sushin var riktigt riktigt god och det fanns massor av annat att äta med. Tryckte i mig tre ostron, till exempel : )) Och efterrättsbordet ska vi inte ens börja diskutera!bday 12 bday 11Alltså, givetvis ber jag inte mitt sällskap att enbart fota mig när vi är ute och äter eller liknande – men bilderna på honom eller de bilder på oss båda låter jag vara privata : )bday 14Två timmar senare var vi klara och då var det dags för nästa överraskning, nämligen en tur med Ocean bus som jag har velat göra sen i våras (!). Vår guide var exceptionell, jag satt och småskrattade i princip hela resan. Ocean bus är en buss som åker runt Östermalm för att sedan åka ner i vattnet och visa upp Nybrokajen. Sjukt coolt och lite läskigt… : )

bday 16På grund av Tjejmilen blev vi lite senare så vi fick skynda oss hem för att ta emot budet som skulle anlända vid 16.

Prick klockan 16 ringde det på dörren och utanför stod en kille med en påse och sjöng Ja må hon leva. HUR FINT. Det var ett bud från Cupcake Stockholm! MUMS. Tusen tack, Angela och Max!!

bday 15 bday 17Vi öppnade en flaska champagne efteråt och typ tog det lugnt osv : ))

Sen var det dags att göra sig i ordning för en drink i Vasastan. Vi hade hittat en välrecenserad bar via Yelp (älskar!) och bestämde oss för att prova den. På Snapchat la jag upp den här:

bday 1Och det visade sig att den där baren var en fullträff! Vi har verkligen lyckats pricka in riktigt bra cocktailbarer, älskar att upptäcka guldkorn i vår stad. Här var det litet och trångt, många sällskap men ändå tillräckligt med ”yta” per person. Spansk musik i bakgrunden, gedigen drinklista och härlig atmosfär.

bady 18

Han beställde in en GT och jag fick någon ingefärahistoria som var syrlig, stark och smakrik. Gott!

bday 18Hej hej!

Där fick jag veta att han hade bokat bord på Farang så efter en drink gick vi över dit och började med en fördrink i deras bar. Den var magisk. Också med ingefära!

bday 21Där beställde vi båda in en avsmakningsmeny och eftersom jag fotade ALLA rätter (!) så tänkte jag att det får bli ett eget inlägg lite senare. Man gillar ju mat osv : ))

Vid midnatt tog vi en Uber Black hem och somnade gott. Kände mig som världens lyckligaste tjej.

 

Var så varm i hjärtat under hela födelsedagen att jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen så här några dagar senare. Det trillade in sms och samtal under dagen, via snapchat, instadirect, Facebook och Twitter hörde folk av sig och jag kände mig så bortskämd och uppskattad att hälften vore nog. Vilken fantastisk födelsedag på så många sätt. <3