Min sista dag på Aller Media och känslan av att kunna göra vad jag vill – men inte göra det

Hej godingar!

Jag har precis landat lite efter att ha kramat mina kollegor adjö och därefter fyllt flyttkartonger non-stop i lägenheten. Kan inte fatta att jag ska packa flyttkartonger än en gång, trodde jag skulle ha typ två påsar att bära med mig när det väl är dags. Lovar att jag och Jocke hittar vår drömlägenhet i början av nästa år vilket gör att vi ”måste” packa ner och upp än en gång, haha. Men så är ju livet och det är det som det så spännande. Att man aldrig vet vad som händer i framtiden.

Igår hämtade Jocke upp mig på Nybrogatan där jag stod med massor av grejer som jag hade tagit med mig från kontoret. Sedan åkte vi till Täby för att han skulle klippa sig och jag passade på att gå i butiker. Hittade dessa jeans på 50 procent på H&M, ankelkorta och i en annan tvätt än jag är van vid. Tänkte att det var dött lopp, men ptja – varför inte testa… Och jag föll direkt! Bar dem idag och de är SÅ sköna. Klart jag inte har trivs i jeans tidigare när alla jeans jag har är snortajta. Det känns som att en ny värld har öppnat sig. En ny jeansvärld full av bekväma jeans att välja mellan!

För ett par dagar sedan tänkte jag att jag skulle göra massor idag och imorgon. Boka in mig på en massage, kanske fixa naglarna, unna mig något fint på NK, kanske bruncha med någon kompis. Alltså: vara ledig, men ändå uppbokad. Men just nu känner jag bara att jag vill ligga här, på sängens överkast, och njuta av känslan av att jag kan göra vad jag vill. Utan att behöva göra det. ;)

Brynmästarinnan och ärtgröna byxor

I veckan fick jag en tid hos proffset Felicia (går även under namnet BrowFelicia!) som jobbar med Benefit på Sephora. Ända sedan jag var liten har mina ögonbryn varit rejält olika och jag har aldrig lärt mig hur jag ska måla dem. De har sett riktigt olika ut genom årens gång, hehe… Hur som helst! Det blev SÅ bra, bättre än jag kunde ana. Tack Felicia!

Igår bar jag mina nya, gröna byxor! Älskar dem. De hade dock gärna fått vara några centimeter längre – men så är livet som lång… 

Byxor – H&M
Blus – H&M

#MeToo

Hallå!

Vilka dagar, va. Jag syftar givetvis på den bullrande #metoo-våg som svämmar över vårt land just nu. Igår blev det för mycket och jag fick stänga av allt. Jag orkar inte inse att nästintill varje kvinna känner igen sig i berättelserna som bara blir fler och fler. Jag läser många vänners upplevelser och inser att jag har kommit lindrigt undan. Trots att mina egna upplevelser inte alls ska normaliseras eller accepteras är jag tacksam över att jag, säkert bara av en jävla slump, inte har varit med om något värre. Och DET är så sjukt, att jag ens tänker så.

Igår blev det för mycket och för första gången kände jag tveksamhet inför att skaffa barn. Det känns hopplöst. Jag vill inte att mitt barn ska råka ut för sån här skit. För det kommer hen att göra, om vi inte ordnar upp detta. Men det känns så jävla hopplöst.

Senaste saken ”MÅSTE HA NU”-nerven darrar av är…

EN MAGVÄSKA. 

För typ… 8000 kronor. Från Gucci. Jag vet ju att det är hutlösa pengar och skulle aldrig lägga 8000 kronor på en magväska som jag troligtvis använder i en säsong för att sedan gömma långt in i garderoben alternativt sälja till Bukowskis. Men ändå. Jag kan inte sluta tänka på det.

En magväska är alltså mitt senaste begär……. Jag ger upp nu.

Ni vet, som det där berömda väggcitatet

Hej godingar!

Jag ligger i sängen i lägenheten och det enda som hörs är när någon bil kör förbi nere på gatan och ljudet av tangenterna som trycks när jag skriver det här. Trots att jag kysste min pojkvän hej då imorse innan jobbet saknar jag honom redan. Och trots att jag nämner att jag känner en gnutta vemod angående att sälja min första, egna lägenhet, så saknar jag redan nu, ett dygn efter att jag senast var där, det som idag är vårt hem. Våra rutiner och hur vi lever ihop i vardagen.

Det gör mig glad, eftersom det innebär att jag känner mig hemma i en lägenhet som det inte var givet att jag skulle känna mig hemma i. Men så är jag ju tillsammans med personen jag vill tillbringa resten av mitt liv med, så jag antar att vi båda har släppt in varandra närmare inpå med allt vad det innebär än vad vi hade gjort i annat fall. Kanske är det egentligen inte lägenheten som jag känner mig hemma i, utan där jag är med honom. 

Det är mysigt att sakna, tycker jag. Inte för mycket och inte heller i långa stunder. Men om man bor ihop så känner man ju inte saknad på samma sätt eftersom man inte hinner reflektera över den.