Okategoriserade

Att vara tonåring är fan inte lätt

Att vara vuxen kan te sig på olika vis. Jag minns en undersökning för flera år sedan där titeln var ”hur många vuxenpoäng har du?” och ett av alternativen för att få ett poäng var att ha ett ICA-kort i sin plånbok. Jag vet inte om ett ICA-kort bevisar din mognad men visst säger det något om dig om du samlar poäng i de butiker du handlar mat.
För min del handlar det om att bli mer och mer säker och lugn i mig själv. Att ”hitta mig själv” låter som en slogan hos valfri SPA-fantast på Östermalm men oavsett hur fördomsfull man är så är innebörden av samma mening detsamma. Jag må knappast vara hundra på vem jag är eller vart jag vill men i jämförelse med hur jag var som människa för 10, 7 eller 4 år sedan är stor.

Hur mycket jag än fascineras, imponeras och älskar sociala medier kan jag inte låta bli att dra en lättnadens suck över att jag inte är tonåring idag. Som tonåring är kroppen en hormoncocktail och känslor far käpprätt åt alla håll, hela tiden. Bekräftelsebehovet är stort och rädslan över att inte bli sedd, rädslan över att man inte duger, är större. Med den ständiga uppkopplingen till alla olika mediekanaler och alla de människor som finns där i, är det så lätt att inte vara efterklok. Det är så enkelt att skriva en tweet där ett privat bråk blir offentligt, en statusrad på Facebook om hur sårad man blivit av någon eller för all del skriva något elakt till någons konto på ASK.fm. Jag ser på Facebook hur unga människor bråkar offentligt, om petitesser som att någon inte hälsade i skolan. Hur Twitter har blivit ett forum för bekräftelse där en tweet som ”RT:a detta med en selfie, om du får många RT:s är du vacker” är vanligare än någonting annat. I den åldern är det få som förstår tyngden i att behålla en del privat. Att du inte behöver berätta för alla dina Facebookvänner att du har haft ett stort bråk med din partner eller att du hatar ”en av dina närmaste vänner”.

Jag är bara 23 år gammal och minns så väl hur det var att vara 16 år och att ena dagen känna mig som en prinsessa för att två timmar senare känna mig som den fulaste människan som någonsin hade skapats. Utseende var allt och en finne pajade din dag. Eller en finne? Snarare tio. Vem hade en finne i tonåren? (Förutom alla snygga, populära tjejer som hade perfekt hy.)
Exakt allt som skedde under en dag influerade på humöret. Om min kärlek var sjuk och inte befann sig i skolan var dagen förstörd. Om jag hade en fläck på mina jeans ville jag gråta. Att läraren sa att jag var duktig gjorde mig överlycklig men om någon i klassen fnittrade till trodde jag direkt att hen skrattade åt mig. Jag kände mig som ensammast i världen, trots att jag hade en familj på ett dussin människor. En kväll i tidig tonår frågade jag min mor om man alltid kommer känna sig så hopplöst jävla deprimerad hela tiden och hon sa till mig ”vad du känner nu är typiska tonårskänslor. Tro mig, allt blir bättre och lättare med tiden. Du kommer inte ha likadana toppar och dalar”. Jag vet inte om hon minns detta, men jag minns det såväl. Dessa ord har varit min räddning under alla år där topparna har varit som högst och dalarna som lägst – utan att egentligen veta varför. Det blev en viss räddning, en livboj att hålla fast sig vid när jag bara kände för att rymma hemifrån för att jag inte klarade av alla känslor som befann sig inuti min kropp.

Att vara ung är fan inte lätt. Vuxna avfärdar ungas känslor och säger att det inte är på riktigt. Vad kan vara mer äkta än de känslor man går igenom som ung? Att vara ung innebär att du går igenom alla ”första-gånger”. Och dessa gånger gör alltid så mycket mer ont än de efterkommande gångerna. Första gången du får ditt hjärta krossat. Första gången du blir sviken av en vän eller någon du sett upp till. Första gången du förstår att dina föräldrar inte är odödliga. Första gången du ser något du aldrig trodde du skulle se. Och så vidare. Ju äldre du blir, desto fler av dessa tillfällen är du med om. Som ung är du som ett stort vitt papper med enbart några få färgmönster på. Ju längre du lever desto fler färger målas på din duk och de vita områdena blir färre. Du lär dig känna igen mönster och ser varningstecken. Förstår att den där människan inte alls vill dig väl. Eller att den där personen som du är så kär i inte alls är något för dig. Att vara ung och gå igenom tonåren med inte bara alla ”första-gånger” utan även med alla känslor är inte lätt. Alls. Men om du tar till dig varje misstag, varje sorg, och lär dig något av det så kommer din framtid att te sig så mycket bättre.

Jag är bara så tillfreds över att jag är där jag är idag, att även om något gör så jävla förbannat ont så vet jag att jag klarar av det. I tonåren var det en helt annan smärta. Jag litar på mig själv nu. Önskar bara att jag kunde förmedla detta till alla vilsna ungdomar på samma sätt som min mor gjorde till mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *