By Thowe

Att fylla 28 år.

Idag fyller jag 28 år. Jag har alltid tyckt att 28 låter gammalt. Att det inte är någon ålder egentligen är en annan sak, men smakar man på 28 låter det gammalt. Vuxet. Jag har nämligen alltid sett 27 som det sista ungdomsåret. Jag gör ju så, lägger personliga och subjektiva betydelser vid varje ålder.

Så idag blir jag alltså vuxen på riktigt!

Idag har jag också haft körkort i hela tio år. Trots att det var ett helt decennium sedan minns jag dagen som om det vore igår. Jag antar att jag skolkade, för jag gick ju i gymnasiet och det var en vanlig veckodag. Dagen innan hade jag intervjuats i DN och kaxigt sagt att jag skulle klara av att ta körkort på min 18-årsdag. Eller, jag var tyckte inte att jag var kaxig. Jag var bara ärlig. För mig fanns det inget annat alternativ.

Jag klarade teoriprovet under förmiddagen och skulle köra upp i Jakobsberg på eftermiddagen. Men först en födelsedagslunch med pappa. (Det var första gången jag åt sallad med dressing. Apropå att bli vuxen, liksom.) Och så en sista körlektion med min körskolelärare innan det stora provet. Han sa: ”Vi testar ett akutstopp. Det händer typ aldrig på en uppkörning, men är bra för dig att veta vad det är”. Det första jag fick göra på uppkörningen var just ett akutstopp. Då visste jag att det skulle gå vägen. Efter 20 minuter parkerade jag bilen, tittade på uppkörningsdamen och hörde hur hon började: ”Ja, först får jag väl gratulera till födelsedagen…” och då kastade jag mig runt hennes hals.

(Men jag minns också skuldkänslorna som kom direkt efteråt: ’vem ringer jag först för att berätta de glada nyheterna, mamma eller pappa?’ Också något som är lättare att brottas med som 28-åring än som 18-åring. En fördel med att bli sin egen person på riktigt.)

Tio år sedan! Så mycket som har hänt sedan dess. Men med lika många känslostormar i kroppen som vill hitta ut. Passion och sorg, men mest en nyfikenhet att se vad som kommer härnäst.

Som ung var jag så rädd att jag inte skulle känna igen mig själv när jag blev äldre. Verkligen livrädd över att jag skulle tappa bort mig själv och bli någon annan som jag inte kände igen. Och när jag var 13 år hoppades jag på att jag fortfarande skulle gilla ishockey när jag var 20 år. För då hade man pengar och då kunde man åka på hockeyresor. Det gick inte som trettonåring.

När jag tänker efter har jag länge varit rädd för att tappa bort mig själv i takt med att jag blir äldre. Men nu känner jag snarare att det är tvärtom. Att ju äldre jag blir, vilket i sig är en ynnest, så lyckas jag sortera ut vad som verkligen är viktigt för mig och vad jag vill prioritera. För något som också blir verklighet i takt med att åren går är att det inte går att ta något för givet. Att ålder går att likställa med snöbollseffekten, det går snabbare och snabbare ju äldre man blir. Då måste man veta: Vad vill jag fylla mina dagar med? Vilka människor vill jag ha nära mig i mitt liv och hur kan jag bevara dessa relationer? Och framförallt: vara sann mot mig själv och våga stå för vad jag mår bra av och vad jag behöver.

Är tacksam över att fylla 28 år. Det känns bra i magen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *