att förlora någon man älskar

– april, 2012

När jag satt i tunnelbanan på väg att möta Sanna fick jag ett samtal från min styvmor och det kanske är tur att de flesta av oss stockholmare är så inne i oss själva under rusningstimmarna att vi knappt tänker på våra medmänniskor då jag stod på Hötorgets perrong med tårar ner för kinderna medan jag nickade och svarade “yes.. mm.. ja.. yes..” till Jannies ord. Att trots att jag stod i centrum av alla de hundratals pendlare som vistades under jorden just då var det ingen som i alla fall märkbart verkade bry sig om att jag stod där med en telefon mot örat och fingrarna frenetiskt dragande under ögonen. Ibland är det skönt att vara osynlig.

Jag är så livrädd för att förlora människor jag älskar att blotta tanken gör mig helt vimmelkantig. Det gör ont i hela kroppen när jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas om mina föräldrar gick bort. Om någon av mina närmaste vänner eller om någon av mina syskon skulle försvinna. Det gör mig ännu mer rädd för att älska någon annan. Jag älskar aldrig någon självmant, det är alltid den andra människan som på något sätt kopplar ett grepp om mitt hjärta. Hade jag fått välja hade jag aldrig älskat någon annan människa just av den rädsla jag hela tiden hyser. Det låter hemskt men jag vill inte utsätta mig för den smärtan. Samtidigt har jag, när jag väl har släppt in någon, inget val än att fortsätta i samma riktning. Det går inte att dalta med.

Att tillbringa mer än halva sitt liv tillsammans med en människa man ser som sin själsfrände, sin andra halva, sitt hjärtas huvudroll. Att växa tillsammans med någon, att alltid känna sig trygg och älskad och att varje dag vara lycklig med vetskapen om att den mest fantastiska personen på jorden känner detsamma som en själv. Att vid varje god nyhet och vid varje sorgsen nyhet är den personen den första som alltid får veta. Som tröstar, hjälper, kramar, pussar, älskar. Utan den människan är man bara en grå halva av något vackert. Och efter en livstid finns det inte längre. Att vara den som är ensam kvar. Herregud, det krossar mitt hjärta.

Sanna och jag åt middag på Muffin Bakery, deras hälsotallrik är verkligen att rekommendera. Tjejen som känt mig aldrig längst, hon påminner mig varje gång vi ses(!) om galenskaper vi gjort i yngre dar. Det gör mig glad.

Efter middagen missade jag tåget och bestämde mig för att köpa en kaffe. Tog tåget till Märsta och gick av i Karlberg eftersom jag av flera olika orsaker bestämt avskyr T-centralen och sitter hellre på Karlbergs station och väntar än trängs med främlingar och duvor. Gick direkt hem till pappa och Jannie. Pappa hade redan åkt upp till farfar men resten av familjen satt i vardagsrummet och talade igenom allt. Det är viktigt att man pratar med varandra och låter varandra tala, på riktigt. Vi skålade för farmor och sedan var kvällen sen och det var dags att sova.
Share:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.